Jag öppnar julväskan. Där, under tomtar och halmbockar ligger den – luciakronan. Den är sliten nu, tillplattad och trasig. Det gör inget. I år kom den inte till användning. Den kostnadsfria förskolan köpte in tomteluvor och glitter till alla barn. Ingen skulle behöva känna sig pressad att klä ut sig till lucia i årets luciatåg. I den kostnadsfria skolan köpte de in linnen till alla. Om någon fick ha ljus i håret vet jag inte, men lotten verkar i vilket fall som helst inte ha fallit på min son. Så luciakronan blev liggande. Intresset för rollen som ljuset drottning har mattats av här hemma också. Annat var det för några år sedan. Då var kronan hårdvaluta! Alla de tre sönerna har turats om att bära den, ibland har de haft den på sig hela dagen. Jag minns det året då den yngste hävdade att det var hans tur och den äldste försvarade sin rätt genom att förklara att det var minst lika coolt att ha på sig en pannlampa. Så i det årets luciatåg gick en lucia, en tomte och en stolt liten pannlampa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När jag var liten var lucia det viktigaste av allt! Främst var det kanske en skönhetstävling? Eller i alla fall en tävling om att ha längst hår. Eller så kanske det allra mest var en tävling om vem av tjejerna som var mest populär bland killarna i klassen. Lucian skulle bli utvald. Framröstad. Hon var långhårigast, snyggast, bäst. Och eftersom jag utgick ifrån att alla tjejer röstade på sig själva i den slutna omröstningen så röstade jag också på mig själv – alltså var det killarna som fällde avgörandet. (Killarna, som därefter traditionsenligt tokade sönder hela luciatåget med tipp-tapp-danser som spårade ur.) Konkurrensen var stenhård mellan oss tjejer – det fanns ju bara plats för en lucia i tåget. Och stämningen var iskall när det började närma sig december. Jag hade sparat mitt hår från det att jag föddes i hopp om att bli vald till lucia i sexan, och jag funderade mycket på hur jag skulle kunna förhindra att någon av de andra tjejerna kammade hem vinsten. Kanske kunde jag klippa av deras hår i smyg, på syslöjden, när ingen såg? Kanske tänkte de likadant om mig?
I år blev det ingen Örebro lucia. Intresset bland unga tjejer var för litet. En långlivad tradition har gått i graven, och jag vet inte om det är sorgligt eller bara sunt? För även om vi säkert behöver stämsång och glädjebud i mörkret, och även om tiden då lucia främst var en skönhetstävling sedan flera år är förbi, så har luciarollen ett unket arv att förhålla sig till. Hon är inte bara en symbol för ljus och värme, hon är en symbol för så mycket mer. Kanske känner vi att tiden nu är mogen för att verka mer i grupp, utan en enskild drottning. Kanske är det dags för alla tärnor att gå samman och organisera sig. Trä en pannlampa över glittret och tillsammans belysa orättvisor i vintermörkret. Och kanske är det just det som nu sker, med #metoo? Det är ju så tydligt att det är tillsammans, genom solidaritet, som vi blir starka. Men samtidigt som vi lyser på männens privilegier och övergrepp så faller också ljuset på oss själva. På den kvinnliga förtryckarkultur som lyder under patriarkatets regler. Den konkurrens som har vuxit fram mellan oss tärnor under generationer av luciatåg blir plötsligt lika synlig som tomtarnas trevande händer i midnattsmörkret. Men i jul finns det tid för självrannsakan. Själv ska jag fundera över följande frågor: Hur mycket schampo har jag genom åren köpt för att mitt hår ska vinna killarnas gillande? Hur många tokiga tipp-tapp-tomtar har jag skrattat åt för att ta fokus från lucians vers? Och hur många medsystrars hästsvansar har jag klippt av i smyg, i jakten på att själv få bli lucia?
