1. Feministmän som kulturtipsar om andra män.

2. Feministmän som kulturtipsar om, säg, fyra män och en kvinna (Joni Mitchel om det är musik det gäller och Joan Didion/Alice Munro/Joyce Carol Oates om det är litteratur).

3. Övriga män som kulturtipsar om andra män.

4. Övriga män som kulturtipsar om, säg, fyra män och en kvinna (Joni Mitchel om det är musik det gäller och Joan Didion/Alice Munro/Joyce Carol Oates om det är litteratur).

Kalla mig gärna bitter. Men säg för guds inte att jag överdriver. Er tvivlare skulle jag vilja ge ett tips: börja räkna. Jag har i flera år ägnat mig åt denna plågsamma sysselsättning och funnit ett om än inte revolutionerande så sorgligt svar: Män läser (nästan) bara män medan kvinnor läser litteratur skriven av båda könen.

Jag är självklart inte först med denna upptäckt. I själva verket är det en sanning som det till och med har forskats på.

Vad som gör att jag fortsätter att irritera mig är att detta könsseparatistiska förhållningssätt till litteratur utgör normen även i min, hyfsat feministiska umgängeskrets.

Jag tipsar glatt vänner och bekanta om det bästa med själva livet: litteratur. Alldeles oavsett om upphovspersonen anser sig vara kvinna, man eller hen.

Men ju fler gånger en manlig frilans hör av sig med en lista av recensionböcker enbart skrivna av män, ju fler gånger jag ögnar igenom en manlig vän eller bekants bokhyllerad för att konstatera att snubben har valt bort nära hälften av världslitteraturen på grund av kön, ju fler gånger jag tvingas lyssna till en manlig feminist som bara namedroppar manliga vänsterskribenter, desto mörkare och starkare växer sig mitt motstånd.

Jag tänker då att jag ska sluta försvara Knausgård och envist, trots hans idiotiska uttalanden, hävda att han är ett litterärt geni.

Jag ska sluta ge bort Roland Paulsens Arbetssamhället till alla jag känner i min vilja att förändra världen. Istället tänker jag slå in Nina Björks lika subversiva Lyckliga i alla sina dagar i ett grällt rosa presentpapper. Eller varför inte Linn Spross?

Jag ska sluta tvångslida mig igenom Prousts På spaning efter en den tid som flytt och öppet stå för att jag misslyckats att läsa fler än tre sidor i sträck utan att somna. Jag ska istället göra som männen och läsa könsseparatistiskt.

Jag ska enbart namedroppa genier som Jelinek, Lugn, Carson och Duras.

Men så ringde 2015 och berättade för mig att det inte är mitt beteende som är rubbat, utan männens. Att hjärnan mår bättre av att vidgas.

Hur många män och kvinnor som ryms i min bokhylla? Nåja, riktigt jämställd är den inte. 375 kvinnor och 314 män slutade räknaren på. Om vi ser till kulturell och geografisk spridning ser representationen betydligt värre ut.