En dag kom jag hem till middagen med min familj och slängde ur mig en ramsa jag hade hört tidigare under dagen. Alla runt bordet stannade upp, vilket inte var den reaktion jag förväntade mig. Min tanke var kanske att få lite småleenden, eller i alla fall business as usual. Pappa bröt tillslut tystnaden genom att lugnt undra varför jag sa så. Jag försökte skratta bort den ganska obekväma stämningen med att sucka högljutt åt att pappa inte förstod ett skämt. Han fortsatte bara att titta på mig och sa sansat – och utan en strimma av skämt i rösten – ”men det är verkligen inte roligt, Bea.”

Och det var det inte. När jag efter ett tag hade kommit över det pinsamma i situationen och känslan av att ha blivit kränkt började hans ord sjunka in. Var ramsan rolig? När jag tänkte på det kunde jag verkligen inte förklara vad som var det humoristiska. Däremot kunde jag utan problem se att det fanns ren rasism i ramsan – kränkande saker som folk kunde ta riktigt illa upp av. Jag ville varken att människor skulle bli arga eller sårade av mina ord. Det fanns inget sätt att motivera det, så jag slutade att ursäkta mina dåvarande vänner och var efter det trygg i att vara den i gänget som öppet ifrågasatte deras val av humor. Och de rasistiska skämten tystnade. I alla fall runt mig.

Inte en enda dag sedan pappas kritiska kommentar har jag känt mig ledsen över att jag inte dragit ett rasistiskt skämt. Varje dag blir jag däremot förvirrad när jag ser kritiken mot att vara politiskt korrekt, eller klagomålen över ett så kallat PK-samhälle. Ett PK-samhälle är ju det vi borde sträva efter. Om vi hade haft det skulle jag slippa höra kränkande skitsnack från andra och själv jämt behandla andra med den respekt de förtjänar. I ett sådant samhälle skulle ingen ta sig rätten att sätta andras gränser.

För att vara politiskt korrekt innebär att du faktiskt tänker efter innan du pratar och tar ansvar för att visa andra respekt. Det är inte krångligare än så. Men ändå kan det ibland låta som att ett sådant samhälle är lika illa som att bli fängslad eller att få tungan avskuren. Till skillnad från vissa andra ställen får man däremot säga vad som helst i det här landet, men om du slänger ur dig respektlösa och kränkande kommentarer finns det stor risk att du får kritik för det – och med all rätt. Men klagomålen från dem som kränker haglar. Komikern Stewart Lee har gjort en briljant show där han tog rollen som en som gnäller över politisk korrekthet; ”Du kan inte ens skriva rasistiska övergrepp i avföring på någons bil utan att den politiskt korrekta brigaden hoppar ner i halsen”.

Idag skäms jag fortfarande för det jag sa – men är ännu mer tacksam för vad min pappa svarade. Jag har aldrig känt att det varit min rättighet att trampa på andras tår, och jag har inte på något sätt känt mig begränsad av politiskt korrekthet. Om du inte har missuppfattat poängen, har sociala svårigheter eller skeva värderingar är det varken svårt eller hämmande att vara PK – det är det enda rimliga.