BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På min farmors gata åkte varje dag sopgubbarna och jag älskade att springa nedför den lilla kullen till vår gemensamma mötesplats vid soporna. De brukade skrika ”Här kommer vår gringita!” och jag brukade svara med att sjunga Panamas nationalsång. Vad jag inte förstod var varför de kallade mig gringita, ett smeknamn för nordamerikanerna. Jag var ju panaman, och svensk, inte från gringolandet!
Maria, min älskade barnflicka, tittade över mitt huvud när hon berättade att det berodde på att jag var vit. Gråtandes sprang jag till farfar ”Abuelito dom kallar mig gringa och säger att jag är inte svart!” Han tittade inte heller på mig när han nickade och plockade ner sin klarinett. Med stort allvar rengjorde han den och började berätta. Om hur Panamá kom till för att nordamerikanerna köpte loss en bit mark från Colombia för att kunna bygga en kanal. Om hur han kämpat politiskt för att alla skulle ha samma rättighet till utbildning trots olika bakgrund. Om hur framtiden byggs upp av människor som är beredda att förändra sig själva för att förändra världen, och han pekade på alla böcker i sitt överbelamrade lilla biblioteket. Mer hann han inte säga för farmor kom in och skällde ut honom för att fylla mitt huvud med revolutionära idéer.
Dagarna efter gick jag på en smärtsam upptäcktsfärd. Jesus och Jungfru Maria var vita. Mamma och pappa var vita. Farmor var vit. Människorna i dokusåporna som jag tittade på med farmor och Maria var vita. Politikerna på farfars affischer var vita. Men farfar var svart. Maria var svart. Mina halvsystrar var svarta. Människorna på bussen var svarta. Var jag … vit!?
Kort därefter åkte vi på utflykt till den nybyggda shoppinggallerian utanför Panamá city. Pappa, mamma och jag i vår älskade ljusblåa bubbla. Jag var inte äldre än fyra–fem år.
Vi stannade vid ett rödljus alldeles vid utkanten av staden. Genom bilfönstret, vid vägkanten, såg jag en hög kartonger ligga och skräpa. Och under dem ett par smala bruna ben som stack fram. En känsla av att kvävas växte medan jag som förhäxad stirrade på hennes trasiga klänning i cerise. Jag hörde mig själv skrika åt pappa att stanna bilen. Bad mamma hämta flickan, snyftade att jag skulle bli den bästa storasyster i världen, att farmor kunde lära henne att läsa och att jag skulle äta upp all mat varje gång bara vi hämtade henne. Mammas plågade min svarade det jag redan visste. Flickan sov inte …
Kanske var det därför jag drabbade av 42 graders feber. Jag minns hur stora starka armar tvingade ner mig i en badbalja full av is för att sänka febern. Och gav mig starka tabletter som var svåra att svälja som gav mig men för livet. Jag gnällde men Maria var där och med sträng röst påminde mig om att den lilla flickan jag sett vid vägkanten inte hade haft lyxen till is och mediciner.
I The Clark Doll test undersökte Dr. Kenneth Clark och hans fru Mamie Clark vilka förutfattade meningar barn mellan 6 till 9 år hade inför en vit respektive svart docka. Resultatet var och är nedslående. De flesta av barnen, oavsett hudfärg, identifierade sig med den vita dockan hellre än med den svarta. Inte nog med det, barnen förklarade sitt val med att den vita dockan var vackrare och snällare medan den svarta dockan verkade fulare och elakare. Med andra ord, även de svarta barnen hade också internaliserade rasistiska stereotyper.
I USA må de bära sina rosa mössor mot Trump men jag väljer att bära cerise för båda flickorna vid vägkanten.
