Dansläraren guppar på alla fyra. Hennes rumpa skakar som géle efter en rejäl smäll, helt separerad från kroppen lever den ett eget liv – som verkar askul.
– Skit i om det är fult, det är bara att ösa!
Vi kastar oss lydigt ned och gör precis det. Kröker med svanken för kung och fosterland. Ibland får vi till knycken så att hullet dallrar, ibland inte. Oavsett utfall: öronbedövande jubel från kvinnorna bredvid som håller på med samma sak.
Twerk, sprunget från Jamaica men för många främst känt från amerikanska musikvideor, har exploderat i väst de senaste åren. I Stockholm är danssalarna sprängfyllda och på post-pandemiska nattklubbar guppar nu fler stjärtar än någonsin. Alla vill twerka. Hurra! Det bådar gott för jämställdheten.
I ett rum fyllt av skälvande skinkor är ingen kvinnas framgång en annans motgång. Medan vi tappert försöker få fläsket att röra sig eldar vi på varandras sexighet. Det är en rå sexualitet, långt bortom sval subtil elegans. Uppfläkt rosa kött och käftiga celluliter som inte verkar förstå att de borde döljas. I minimala shorts bresar vi som självsäkra gubbar på stranden till låttexter som ”pussy in your face, that’ll put you in your place”. Svett, tofsar, lösnaglar – allt flyger av till hesa skrik från kvinnor som gastat ur sig allt de har. När vi går hem är det med klipp i steget och högt huvud. Vi är oövervinnerliga.
Ingen annanstans känner jag mig så bekväm i min kropp som i en danssal med brudar som twerkar. Kroppen, även om den är i fokus, är här samtidigt sekundär. Lång, kort, vältränad, tjock, smal – vi ska dansa och vi ska göra det stort. Hur vi ser ut när vi gör det är lite skitsamma.
Elden vi tänt stannar inte i danssalen. Den gör oss mer självsäkra överallt. Att röra vid och explicit benämna delar av sin kropp, som för många kvinnor känns ovant, gör dem lättare att handskas med även i andra sammanhang. Det blir mindre jobbigt att hoppa upp i gynstolen, ta vad vi vill ha när vi har sex och höja rösten på jobbmötet – med en hejaklack av villkorslöst peppande twerktjejer ständigt hörbar i bakhuvudet.
Känslan av att äga sin kvinnokropp är ingen liten sak. Mens, cystor och svidande slemhinnor gör att åtminstone jag ibland har svårt att känna att jag är ”the captain of my ship”. Och då har jag inte ens nämnt alla åsikter om hur en kvinnas kropp borde se ut och föra sig.
Många verkar tycka att det är jättejobbigt att sånt här frodigt fettskvalpande pågår. Att tjejer så tydligt försöker vara sexiga – typ det skämmigaste man kan göra?
I detta bor ett klassförakt. Twerk är gatukultur och som sådan rynkas den på näsan åt av jamaicansk överklass. I en svensk kontext har vi länge skammat sexuella uttryck på samma vis. Kulturell medelklass koketterar gärna med att gilla ”edgy” burleskdans. Att vifta med fjädrar framför fittan på en teaterscen och låtsas som att man inte vill knulla egentligen är feministiskt. Att hasa ned för en strippstång och visa upp allt i spagat? Billigt skräp. Ett feministiskt bakslag, till och med!
Vi ska liksom inte vilja för mycket. Att svänga lite lagom med höfterna på ett dansgolv är sensuellt – men att sätta de där höftrörelserna fett bra med värsta precisionen efter åratal av träning? Njae, det verkar lite väl, va?
Antagandet att de som twerkar behagar en manlig blick tycks universell. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att kvinnor ska ta ansvar för hur andra betraktar deras kroppar.
Jag ser förvisso noll konstigheter i att vilja vara sexig för andra. Men twerk för mig är en aktiv aggressiv erövrarsexualitet, vanligtvis främst förbehållen män. En grov femininitet på rövarstråt – i total avsaknad av ursäkter: ”Hej, här är jag och mitt arsle och såhär vill jag göra med det” ?
Hittills tycks killar inte heller få dåndimpen av kåtslag. Snarare ett trevande ”hrm, jahopp, hur gör man med det här då…” En savande kvinna med skakande skinkor som ålar sig fram med könet i golvet blir lätt ”lite mycket”.
Men detta, tjejer, ska vi fortsätta med.
Jag vill se varenda brud fladdra med skinkorna bredbent i vår. Gör det på jobbet också, vettja. Att existera i en kvinnokropp som tar utrymme och skiter i hur den uppfattas är en tung feministisk handling.
Och om någon nu prompt ska tycka att vi är sexiga medan vi gör världen till en bättre plats är det väl en för jävla härlig bonus?
