Just nu är jag genuint rädd för att mobiliseringen ändå kanske har varit förgäves. Jag bryr mig för stunden inte det minsta om socialdemokratiska eftergifter för att blidka nyliberaler. Det enda som är viktigt är att till varje pris bromsa Sverigedemokraternas potentiella segertåg.
Kampen blev inte lättare när jag i en stund av politiskt uppgiven prokrastinering hamnade i (ännu) en über-populistisk Twitter-tråd med den så – högst medvetet – provokativa frågan ”Hur uttrycker du din stolthet över att vara svensk?”
Ett axplock av de närmare fyrahundra svaren:
”Jag uttrycker min stolthet genom att vägra betala parkeringsböter och på min fritid kartlägger jag ortens homosexuella. Det gör väl alla ansvarskännande Svenskar?”
”Jag äro så stolt över att vara svensk att jag hava emigrerat till pilkorsarnas Ungern.”
”Jag offrade traditionsenligt några invandrare till asagudarna Höder och Skade under vårt höstblot i helgen. Heja SD!”
”Jag skriker i en bil!”
Ungefär så håller det på. Men just att skrika i en bil kan jag relatera till. I trafiken kan ingen höra dig skrika. Och den här utmattande valrörelsen har verkligen vrålat rakt ut i tomma intet. Bara några timmar senare uppmanar en tjänsteman på Sverigedemokraternas rikskansli i ett ystert mail på pilsnerfilmssvenska sina partikamrater att fira Nazitysklands invasion av Polen. Minst tjugo procent av svenska folket är orubbligt okej med detta. Det gör ingen som helst skillnad.
Istället söker jag efter någon slags hopp eller lindring och då hamnar jag, som så ofta, i musiken. Jag lyssnar på Svenska Folkjazzkvartettens nya album ”Folkjazz anfaller”.
Det är en vidareutveckling av pianisten Jan Johannssons ”Jazz på Svenska”. Svenska Folkjazzkvartetten tar sig an polskor och gånglåtar men gör det under uppenbart och uppdaterat inflytande från svart amerikansk frijazz så som den lät i händerna på kosmiska pionjärer som Albert Ayler och John Coltrane. Resultatet är strålande musik som genom sin blotta korsbefruktning högljutt protesterar mot Sverigedemokraternas önskedrömmar om kulturell isolering.
Oftast kommer auktoritära regimer ganska snabbt på att det inte existerar någon ickepolitisk musik. Det är därför det i slutändan alltid visar sig vara effektivast att helt enkelt förbjuda musik. Och konst. Och satir. Och, givetvis, journalistik. Det är bara minuter kvar till ett val vars resultat kan bli mer ödesdigert än vi riktigt kan föreställa oss.
Men Svenska Folkjazzkvartetten inger mig en gnutta hopp; motståndsrörelsen kommer i alla fall att ha ett svängigare soundtrack än fienden.
För övrigt blir jag nästan orimligt glad att isländska Björk är tillbaka. Först med en retrospektiv podcast-serie och alldeles snart med nya albumet ”Fossora”.
