Det är inte första gången, och det har pågått i flera år under de perioder som jag har jobbat på Dramaten. Jag har ett tydligt minne från en repetition av ”Exil Bergman” våren 2018. Jag kommer ut från en repsal och ställer mig i korridoren och så kommer hon gående – den mest förtrollande av alla skådespelare jag vet – och det är som att hon bär på en aura av skimmer. Jag står helt still och hon går förbi mig som om jag var osynlig. Men det finns många fler tillfällen, på premiärer och genrep, presskonferenser, på mingel och fester. Jag gör allt för att inte hälsa på Stina Ekblad.

Jag var ungförsta gången jag såg ”Fanny och Alexander”. Båda mina föräldrar, var för sig eftersom de var skilda, älskade Ingmar Bergman. När jag var åtta år hade jag förmodligen sett fler Bergmanfilmer än de flesta svenskar har under sin livstid. Mamma pratade om Bergmans emblematiska fotograf Sven Nyqvist, jag läste hans biografi. Pappa hälsade på Katinka Farago på Filminstitutet och betedde sig som att Gud gått förbi – ”det är Bergmans producent”.

”Fanny och Alexander” blev min favoritfilm tidigt i livet och den har behållit topplatsen sen dess. Jag försöker se den varje jul, den långa versionen, den som först var en TV-serie och jag njuter av alla timmar, hittar alltid något nytt varje gång. Min favoritscen är då juden Isak lyckats ta Fanny och Alexander olovligen hem till sig. I Isaks hus, fullt av saker, förirrar sig Alexander en natt in till Ismael, Isaks systerson, dit det är förbjudet att gå. Ismael, som är synsk, ser hemska saker som händer på prästgården där Alexanders mamma fortfarande är kvar. Scenen är så stark och för mig oförglömlig. Den har liksom etsat sig fast likt vissa scener i ”Gudfadern” eller slutscenerna i ”The Shining” eller andra favoriter. Det är Stina Ekblad som spelar Ismael.

Dramatikern och regissören Isabel Cruz Liljegren har tagit initiativ till uppropet Tre tysta minuter.

Det inleds såhär: ”Kulturen vägrar låta sig nedmonteras. Den 1 september 2023 tystnar Scenkonstsverige i en nationell manifestation för en hållbar och långsiktig kulturpolitik, för bättre ekonomiska och strukturella villkor och för bevarandet av kulturens ekosystem. Mellan klockan 20.15 och 20.18 hålls tre gemensamma tysta minuter för att visa hur tomt Sverige blir utan kultur.”

Jag blir starstruck av Stina Ekblad. Jag har försökt undvika att hälsa på henne för att jag tänker att den magi som skapades när jag såg ”Fanny och Alexander” kommer brytas om jag säger hej och det visar sig att hon är en människa.

Kultur berör. Just därför är uppropet viktigt. För det är nu vi behöver mer av den magin. Det är just i tuffa tider, när inflationen skenar, när matpriserna går upp, när räntorna höjs som människor behöver kultur för att överleva allt det som är tufft.

För övrigt kommer jag sakna att få bada när sommaren tar slut och jag inte är en vinterbadare.