Den ryska Segerdagen 9 maj firades som vanligt med ett nationalistiskt megaspektakel där stridsvagnar rullade genom Moskva mot Röda torget. Vladimir Putin, som i ett episkt militärstrategiskt misslyckande både lyckats alienera väst och expandera Nato genom invasionen av Ukraina, såg på detta år utan allierade utländska ledare vid sin sida.
I den lettiska huvudstaden Riga förväntades oroligheter vid det minst lika otidsenliga jättemonumentet till Rysslands seger över nazisterna. En 79 meter hög obelisk och tillhörande svulstiga Sovjetskulpturer är vanligtvis skådeplats för patriotiska uttryck som viftande med röda flaggor och blomsternedläggningar. Över 100 000 människor brukar samlas. Bilar kör omkring märkta ”mot Berlin” och spelar den ryska nationalsången på öronbedövande volym.
Men i år hade Lettland förbjudit pro-ryska firanden och utsett den 9 maj till Dagen för offren för kriget i Ukraina. Pro-ryska krafter och Putin-trogna minoritetsryssar samlades istället dagen efter, då firande av Segerdagen inte längre var förbjudet.
Några dagar senare, den 12 maj, meddelade den lettiska riksdagen (Saeiman) att dess ledamöter enats om att monumentet kan rivas. Demolering av statyer är och har varit en het fråga i Europa och hela västvärlden, även före Rysslands krig. Handlar det om ”cancelkultur” och censurering av historien för att försöka klämma in dåtiden i våra nutida värderingsmallar av jämställdhet och mångkultur? Eller är det en naturlig process som tvärtom stärker demokratin?
I samband med de brittiska protesterna mot polismordet på amerikanska George Floyd sommaren 2020 attackerades statyer av historiska figurer som anklagades för att vara rasister – däribland Winston Churchill. Efter en 48 år lång och plågsam sovjetisk ockupation, där vanliga medborgare bland annat torterades och mördades på KGB-högkvarteret i Riga (intakt bevarat som museum, besök rekommenderas), är det naturligtvis inte först nu som monument till ockupationsmakten väcker anstöt.
Men våren 2022 kan vara rätt tidpunkt att på allvar börja diskutera om de ska monteras ner, säger flera Riga-bor jag pratade med på plats under den oroliga veckan – inklusive antikrigsaktivister som själva är ryssar eller har ryska föräldrar. ”Det är i alla fall den minst dåliga tidpunkten”, menade till exempel Yulia. ”Det där monumentet hör hemma på ett museum.”
Yulia har troligtvis rätt. Framstående statsmän som Winston Churchill, som försvarade Storbritannien och hela Europa från att hamna i Hitlers ledband, förtjänar att stå staty. De sovjetiska monumenten har ingen sådan demokratisk legitimitet.
En viktig aspekt är också varför de skapades. Att förstöra statyer och annan konst och kultur bör höra till undantagen i en demokrati; det var nazisterna som brände böcker och IS som sprängde tempel på världsarvsplatser som Palmyra. Men dessa kolosser som än idag skuggar Europas huvudstäder skapades inte som konst, utan som propaganda. Det är någonting helt annat. Kanske blir demoleringen av Sovjets maktsymboler ytterligare en konsekvens för Kreml av Putins katastrofala felsteg. •
För övrigt anser jag att Gotland bör försvaras, för att citera överste Bo Pellnäs berömda avslutande krönikeord. Ukraina ger Pellnäs rätt. Gotlands utsatthet, länge flaggad för, lyfts särskilt fram i den nya statliga svenska säkerhetsrapporten.
