Redan i grundskolan fick jag själv lära mig om den så kallade ”spänningskurvan”, som av läraren ritades upp som en blåval i profil på vita tavlan. 



I presentationen/inledningen skulle spänningen vara hög (fenan på valen) för att sedan gå nedåt i en fördjupning. Därpå kom vändpunkten för att ge plats åt en konfliktupptrappning (valens kropp) som jobbade sig upp mot nästa vändpunkt (valens rygg) och klimax/lösningen (vattenstrålen). Sedan rundades allt av nedåt igen mot berättelsens slut (valens mun).



Jag tänker på den där valen – och frånvaron av den – när jag ser ”Året med kungafamiljen”. 
Ännu ett år har SVT lyckats göra ett program så befriat från spänning och motstånd att de lika gärna kunde visat en testbild. 



I testbilden tickar i alla fall den digitala klockan framåt.



Det börjar i en stel fika i skogen, dit kungafamiljen stapplar fram på skidor till en pall där 
de låtsas njuta av blåbärssoppa. Sedan fortsätter det med klipp från zoommöten, entreprenörspeppiga statsbesök, behjärtansvärda men tråkiga välgörenhetsprojekt och ”skoj” om hur man tar en säker selfie med munskydd.

Ingen ska få tro att kungafamiljen legat på latsidan.


Kungen gör ”raketen” med scoutbarn och hyllar mjölk. Silvia läser innantill ur olika dåliga manus. Prins Daniel ”brinner för motion” medan prinsessan Sofia säger att barn ska ”få vara sig själva”.

Hela gänget får också visa sig mänskliga genom att klappa olika hundar och grisar. Det fungerar dessvärre bara delvis. 


Den enda gången som pulsen går upp är när den fullkomligt galna biskopen på prins Julians dop får feeling och bollar runt med bebisen: ”HAN ÄR SÅ GLAD, SÅ JÄTTEGLAD, JÄTTEGLAD OCH LUGN ÄR HAN OCKSÅ. TACK GODE GUD FÖR DET!!”

Tyvärr försvinner den kristna bebisjonglören snabbt ur bild.


Det märkliga är att det egentligen inte saknas stoff till en potentiellt intressant årssammanfattning. 


2021 var året då riksmarskalken kom med ett historiskt förtydligande: Samkönade äktenskap för kungligheter är helt okej. Detta gör att Estelle så småningom får gifta sig med vem hon vill.
Ett perfekt tillfälle att prata om de rättsövergrepp som skedde kring Gustav V för att tysta hans påstådda manliga älskare från att läcka, vilket för övrigt skildas i SVT:s stora juldrama ”En kunglig affär”. En kommentar om det kanske? 



Frågorna är istället absurt inställsamma: ”Vad vill kungen med sina länsbesök?”

Efter en timme börjar jag vackla. 


Är ”Året med kungafamiljen” kanske att betrakta som experimentell konst? 
En årssammanfattningarnas ”I väntan på Godot” som medvetet trampar på stället som en allegori över mänsklighetens outtröttliga jakt på mening? 


I så fall har man verkligen lyckats. 



Som journalistisk produkt är detta däremot ett haveri. Som pr-film för att rättfärdiga hovets årliga apanage på 147,9 miljoner kronor, ett totalt misslyckande. 
Det enda som händer är att man tröttnar på livet.