Nämligen: filmen som döende konstform.

De senaste tio åren har topp tre-listan på biofilmer som dragit in mest pengar letts av så kallade franchise-filmer. Du vet säkert vad det är rent intuitivt, men för tydlighetens skull: filmer som tillhör ett speciellt universum. Marvel, Disney, Fast and the Furious. Sådant. Utom år 2020, som av någon anledning toppades av filmer från Kina. I år är det inte så. Om man räknar bort specialåret 2020 så är innevarande år det första som inte toppas av franchise-film. Istället ligger just nu Supermario-filmen etta och Barbie-filmen tvåa. Ska man vara petnoga så bygger både Supermario och Barbie på universum som redan finns, men de är de första filmerna i sina universum. Inga ”prequels”, inga uppföljare eller parallella öden i samma värld finns (än). 

För oss motståndare till franchise-film är detta glädjande. Sättet som framförallt superhjältefilmer demolerat filmkonsten under 2010-talet saknar motstycke. 

I november 2019 broderade mästerregissören Martin Scorsese ut sin kritik i New York Times mot fenomenet franchise. Han konstaterade att franchise-filmen som den ser ut idag är ett problem. Över hela USA, och även Sverige, försvinner fler och fler mindre, oberoende biografer. På de stora biograferna, och inte minst på digitala streamingtjänster, visas framförallt storbudgetfilm som idag domineras av just franchise. Detta leder till en ond spiral där publiken endast erbjuds en typ av film, och då kommer fortsätta att vilja ha den typen av film eftersom de inte exponeras för annat. Filmkonsten förvandlas till ett torftigt ökenlandskap utan experimentlust där ingenting stannar kvar när eftertexterna rullar. All film blir bara tomma kalorier.

I princip samtligasuperhjältefilmer är samma berättelse, slipad och bearbetad på samma sätt. De är testade, modifierade och tuggade tills de är redo att konsumeras. De tar inga cinematiska risker. De saknar nerv och vision, det som utmärker ett intressant filmskapande. Filmmediet kan göra mycket för människan. Audiovisuellt utforska koncept som inte existerar i den verkliga världen. Eller bara berätta en god historia. Filmen är litteratur, musik och bildkonst i ett. 

Därför är det befriande att filmer som Barbie och, lite längre ned på topplistan, Oppenheimer går så bra i år. Oaktat kvalitet så är de inte franchise utan någonting eget, nytt. Barbie hade en monstruös PR-budget men hur stora pengar har inte franchise-filmer? Väldigt stora. Året är inte slut än, så det finns utrymme för ommöblering i topplistan. Men än så länge brinner hoppets lilla stearinljus om en diversifierad, levande filmkultur på den stora silverduken. Med andrum mellan nästa milkshake och burgar-smocka från Marvel. • 

För övrigt: Varje år måste man parera de missunnsamma defaitisterna som hävdar att det är höst i augusti. Till och med Sveriges nationalskald Per Gessle har diktat om att augusti är en sommarmånad. Så tyst med er nu.