– Men gud! Undrar hur det gick med maten.
Sådant är klassamhället. Det finns människor vars värde ligger i varorna de levererar. Ett övertydligt exempel är det nya företaget Kavall som erbjuder hemleverans av mat på 10 minuter. Deras reklamannonser pryds av ståtliga hästar som galopperar med en papperspåse i käften. Människan är utraderad och ersatt av ett boskap. Sällan har avhumaniseringen av gig-arbetare varit så explicit.
Anders Teglund, som skrivit boken “Cykelbudet” om sin erfarenhet av att arbeta för Foodora, säger att jobbet gjorde honom osynlig. I en intervju med Kungsbacka-posten (11/10-21) beskriver han att det kändes som att han inte fanns eftersom ingen tittade honom i ögonen när han lämnade över maten.
Bilden av människan som tar emot sin mat utan att se han (ja, det är nästan alltid en han) som levererar den i ögonen är morbid. Vad har hänt med vår empati? Vårt samvete? När blev vi så här onda? Men i många fall är det som uppfattas som ignorans inte ett resultat av ondska utan av skam. Den upplysta medelklassskammen. Den som fick Andrev Walden att ljuga för sina barn om att kvinnan som städade hemma hos dem var en fe (DN, 11/5–20) och den som drabbar mig hårdare än någonsin när jag ser pjäsen “När baba faller i poolen är klockan 23.47” på statsteatern i Husby.
Föreställningen handlar om Miro, vars pappa blir arbetslös och tvingas ut på en dödsdömd jakt efter ett nytt jobb. Pappan är 60 plus, invandrare, hans lungor är dåliga och hans kropp är sliten. Pappan har arbetat hela sitt liv, han är ordningsam, han har alltid gjort rätt för sig och hans barn hjälper honom formulera klockrena fraser om flerspråkighet i det personliga brevet.
När pappan till slut får jobb får han det som fucking eventmaskot. En sådan som går runt i kanindräkt och “underhåller”. Till och med då tar han arbetet på allvar, han lär sig de vulgära tiktokdanserna utantill, han genomför dem med perfektion i den tjocka kanindräkten trots att svetten rinner, trots de sjuka lungorna, trots förnedringen.
Det finns de som menar att det är fel att kategorisera jobb som ovärdiga. Att det är för subjektivt och att det grundas på en slags moralisk kompass om vad som är fint och fult som inte stämmer för alla. Vissa individer kanske trivs med att leverera mat i snöstorm eller dansa utklädda till gosedjur på överklassens poolpartyn. Dessutom kan ett yrkes låga status förstärkas om det porträtteras som något ingen skulle välja frivilligt.
Men som oftast när det kommer till politiska strukturer är den enskilde individens vilja inte särskilt relevant. Den stora majoriteten av oss vill inte dö i förtid. Vi vill inte drabbas av allvarliga skador. Vi vill vara där när våra barn växer upp. Vi vill ha tid för återhämtning. Ett arbete som förhindrar dessa fundamentala mänskliga värden kan inte beskrivas som annat än exploaterande och ovärdigt.
Jag tänker på människorna jag utnyttjat när Miros pappa dansar i kanindräkt på scenen i Husby. Den intensiva technomusiken dunkar och jag tänker på den gången en vän till mig spydde i en taxi. Vi hade varit på fest utanför stan och betalade en löjlig summa för att en äldre man skulle köra oss hem. Solen hade gått upp, jag minns den mörka blicken i backspegeln, ilskan som inte gick att uttrycka eftersom mannen inte pratade svenska. När det blinkande ljuset från strålkastarna bländar mig är det klart att jag skäms. Jag skäms över tjänster jag hade kunnat utföra själv men som jag istället valt att betala för. Men jag får också en insikt. Medelklassens skuldkänslor är inte tillräckliga. Skammen riskerar att bli passiv och självömkande om vi inte gör någonting av den. Ett dåligt samvete går att rationalisera bort. Aktiva politiska handlingar gör det inte.
Och när klockan är 23.47 faller Miros pappa i poolen. Han faller och jag ser fallet som det slutgiltiga tecknet. Nu får det vara nog. Det är dags att vi slutar skämmas och att vi istället förändras.
