Jag börjar mer och mer förstå att utan smuts skulle vi dö.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ni har väl hört att 90 procent av cellerna i kroppen inte är våra egna, utan bakteriernas?
Bakteriedödandet som vi ägnar oss åt, är kroppens egen miljöförstöring.
Vi omvandlar vårt inre till biologiska öknar!
Om man skriker ”Vi omvandlar vårt inre till biologiska öknar!” med gäll röst och tysk brytning förstår man det roliga i denna sorgliga sanning.
Jag tycker att det är roligt, jag har tysk bakgrund och förstår motsättningen som finns mellan schmuts och reinheit.
Det finns en fixering i Tyskland vid tarmfunktionen, samtidigt en neurotiskt upptagenhet av hygien.
Jag var ingen stjärna i högstadiet, hade 2:a i biologi. Mer än så har jag inte lärt mig av biologisk teori.
Men det börjar gå upp för mig nu, hur otroligt beroende vi är av varandra på den här planeten.
Inte bara att vi människor är otroligt beroende av varandra, utan att vi sprattlar i en ekologisk väv där hålen blir större och större.
5 000 arter dör ut på den här planeten. I månaden.
De flesta av dessa arter har vi inte en susning om vad de har för betydelse. För oss.
Läskigt.
Vi tar livet av så mycket i vår fåfänga kamp för renheten.
Bingolottohjulet, till exempel.
Varje gång jag ser det tänker jag på en gitarrist i ett band jag inte vågar nämna. De var där och spelade, när han plötsligt råkade vara ensam med hjulet ollade han det.
Man kan aldrig veta, de flesta varelser vi har att göra med syns inte.
Jag tror vi måste acceptera det, i stället för att fåfängt kämpa för renheten.
Allt detta skrubbande, sugande och rakande är en kamp som vi till sist förlorar.
Hur det än går för mänskligheten kommer alla små organismer tillbaka och tar över.
Om vi misslyckas som mänsklighet, vilket är en ganska överhängande risk, så kommer livet ta nya vägar.
Men det vore ju lite synd. Därför vill jag säja några ord om kampen för mental och politisk renhet också.
Jag tror det har stor betydelse att vi har samma inställning där; hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
I går träffade jag en bonde jag beundrar väldigt mycket. Han är med i ett kooperativ som säljer mjölk från kor som i stället för att plågas med kraftfoder får äta gräs och hö, och gå i skogen och bidra till skogens biologiska mångfald genom sitt betande, bajsande och trampande.
De sålde opastöriserad mjölk, tills polisen kom och stoppade det, i kraft av svenska renhetslagar.
Det är bra att sådana finns, men han bonden säjer: ger du en kalv pastöriserad mjölk blir kalven laktosintolerant.
Man förstör någonting i mjölken när man hettar upp den. Kanske är det därför halva min bekantskapskrets är laktosintolerant?
De svenska reglerna för livsmedelsframställning är gjorda i samråd mellan stat och stora livsmedelsjättar, kanske är de delvis gjorda för att kväsa närkontakt direkt mellan bönder och konsumenter?
Det vet jag inte, jag ska ta reda på det. Men jag vet att jag tycker mycket om kor.
Ja, ni som läste min förra krönika vet ju att korna är de som kan rädda oss, de kan hjälpa till att bygga upp matjordslagret på den här delen av planeten, de kan binda kol i marken så att CO2-halterna minskar i luften.
Hoppas de hinner!
Hursomhelst hade bonden läst det där som jag och Malena Ernman med flera skrivit om att vi ska sluta flyga.
Det var ju en bra sak att lova det, inte för att just vårt flygande skulle spela så stor roll, men själva markeringen av att nu jävlar är det allvar har ju satt igång ett tryck som jag tror är superbra.
Men bonden, min idol, han fnös.
– Jävla elitism. Man ändrar ingenting med att få folk att skämmas. Sa han.
– När du anklagar folk, vad händer med dom? Och vad händer med dej?
Då förstod jag att jag måste passa mig.
Uffe Lundell sa en bra grej en gång: Det är inte ens onda sidor man ska se upp för, det är dom goda.
Jag har hängt i ytterkanten på vänstern sedan jag var 13, och det har alltid funnits en tråkig tendens bland oss världsförbättrare, strävan efter att vara helt ren från denna världens ondska.
När jag var 13 var vänstern på frammarsch.
Framgången drog till sej massa folk, bra och mindre bra, men de som var absolut minst bra var de som tyckte att de var jättebra. Och de var också de mest notoriska språkpoliserna, hade de mest korrekta Mah-Jong-kläderna.
De sparkade ut oss ur vår lilla Röd Ungdom-klubb för att vi rökte brass och hade afghanpälsar på oss.
När vinden sedan vände och det blev 80-tal jobbade samma lirare åt Stenbeck.
Sådana slipper vi nu, när det är motigt.
Men jag tycker vi ska passa oss ändå. För att vara rena och fina.
