Det här är ett urval av konstiga saker som Wish-reklamen på Facebook har tyckt att jag borde köpa:
En så kallad squishy-leksak i form av en glatt leende liten penis
Speciell flaska (“för kvinnor”) avsedd för ändtarmstvätt
Tält för cannabisodling
Magnetiska örhängen, inte clipsvarianter utan vanliga stiftörhängen med magnetiskt smycke; enligt medföljande bild ska denna minimala magnet på örsnibben kunna leda till fantastisk viktnedgång
Hembränningsutrustning
Visst, detta kanske mest av allt är ett tecken på att jag borde sitta ner och fundera över vad jag på Facebook ger intryck av att ha för intressen till skillnad från alla andra som får reklam för vettigare prylar, men jag är i alla fall inte helt ensam. Förutom odlingstältet och skojigt formade vibratorer har en vän fått förslag om att köpa en penisförstorande “vakuumboll” som av illustrationen att döma ska göra grejerna längre genom att helt enkelt dra ut den med hjälp av en dinglande tyngd.
Andra gånger är det svårt att förstå sambandet mellan text och bild. Om jag får för mig att köpa detta, vad får jag då? Tältet (inte det redan nämnda för odling alltså, utan ett större, rejält vildmarkstält) på bilden har jag nytta av. Men enligt beskrivningen är det en stickad poncho. Jag vill inte ha en stickad poncho. Tror jag avstår. Och de där pastellfärgade sakerna i diskret välvd form och omisskännligt silikonliknande material hade jag kunnat svära på var någon form av sexleksaker, inte “trendiga skinny jeans med strassbroderier”.
Dagens konstiga, eh, fynd är varken begripligt i sig eller enligt sin beskrivning. Tydligen är det en sexig ärmlös blus, men på bilden syns en ung kvinna leende i vad som ser ut som en stödstrumpa för huvudet. Den åtsittande textiltingesten har hål för öron, ansikte och en hästsvans uppe på hjässan, men trots att den alltså visar lite hud här och var har jag svårt att se det sexiga med den. I vilket fall som helst är det per definition inte en blus, den saken är säker. Är det ett bandage? Tjejen på bilden ser inte skadad ut. Och om jag hade råkat ut för en skallskada tror jag inte att jag hade velat plåstra om mig med grejer från Wish. Förhoppningsvis är det alltså inte sjukvårdsutrustning, men vad är det nu när det definitivt inte är en blus? Kanske något motsvarande en sådan där idiotisk midjeträningskorsett fast mot dubbelhaka och hängande kinder. Skippar nog både den och öronmagneterna.
Jag har sagt det förr: jag tror inte att det funkar att bara hoppas att tillräckligt många av moraliska skäl ska sluta vilja ha kläder och grejer samtidigt som man upprätthåller ett överflödssamhälle som ständigt påminner om att man ska vilja köpa. Men ibland är det svårt att inte undra hur överkonsumtionen alls är möjlig. Varför vissa saker alls har uppfunnits, varför de tillverkas och hur det går till när folk bestämmer sig för att det här, det vill jag lägga pengar på. Det kan vara märkliga prylar på Wish, eller uniformen bland mina mer välbärgade skolkamrater på gymnasiet för hundra år sedan: oformliga jackor gjorda för polarexpeditioner – burna från fesljummen höst till småkall vår – matchade med knottriga gallgrönbruna handväskor med beiga bokstäver på, alltihop orimligt dyrt. Den som vill ha fler exempel kan kolla in den fantastiska gruppen “svåra föremål” på Facebook.
Vad är det som ligger i dessa säckar hos Postnord? Hur många har suttit och packat upp sin efterlängtade långklänning till medeltidslajvet bara för att hitta ett tält för cannabisodling eller ett paket akupressurplåster? Är det hundratusen squishysnoppar och anustvättflaskor som flygs in i Sverige från kinesiska fabriker varje dag? Tanken är svindlande. Och har vi inte mer kontroll över shoppingimpulserna än så, då är det nog kört med världen.
