Krokben, knytnävslag och armbågar i revben – ofta med de vuxnas tysta medgivande.
Detta var i början på 70-talet då shahen styrde Iran med sitt järngrepp och sin hjärntvätt. Det gällde att tidigt bryta ner barn, kuva dem att lyda auktoriteter genom att ingjuta skräck och smärta. Mot slutet av årtiondet var mamma gymnasielärare i engelska på en flickskola nära pappas gamla skola. Hon hade lett gryende klandestinska studentprotester under sina universitetsstudier och återvänt till hemstaden.
Mamma visste att klassrummen är arenan där samhället omdanas. Flickorna högaktade henne; hon som bott själv i en stor studentstad, vägrat tidigt giftermål och överlistat alla kvinnofällor. Mamma undervisade i allt annat än engelska. Lektionerna ägnades i stället åt brandtal om demokrati och mänskliga rättigheter. När den iranska revolutionen var ett faktum 1979 hade nästan alla mammas elever deltagit i demonstrationerna. Många av dem anslöt till frihetskampen mot det islamistiska skräckvälde som tog över och terroriserar sin befolkning än idag. De som riskerar sina liv på gatorna i Iran nu kunde lika gärna ha varit mammas elever.
I Sverige är skolans demokratiuppdrag lika grundläggande som kunskapsuppdraget. Lärare är vår viktigaste demokratibärare. Deras undervisning blir en fingervisning om vartåt samhället barkar. Klassrummet är en miniatyr för samhället i stort. Där ska framtiden formas utifrån de rådande medborgaridealen. Dessa ideal genomgår just nu ett paradigmskifte. I Tidöavtalet finns flera punkter som pekar mot ett mer auktoritärt styre:
Elever får inte längre vara delaktiga i framtagandet av ordningsregler.
Lärare ska kunna skicka ut elever ur klassrummet utan att behöva rapportera eller följa upp.
Elever ska lättare kunna stängas av och omplaceras under en längre tid.
Lärare har anmälningsplikt till polisen och migrationsverket om de har papperslösa elever i skolan.
Sammantaget går åtgärderna stick i stäv mot demokratiuppdraget. De blir ett sätt att normalisera och förbereda barnen på vad som komma skall utanför skolans väggar. Att införandet av hårdare lagar som exempelvis visitationszoner inte ska kunna ifrågasättas. Att enklare kunna utvisa människor ur vårt land utan rapportering. Att lättare kunna omplacera människor i förvar eller segregerade områden. Att skapa en kultur av angiveri där papperslösa inte kan gå säkra någonstans.
Fram till 1958 var det tillåtet för lärare i Sverige att slå elever. Föräldrar fick misshandla sina barn ända fram till 1979 då barnaga avskaffades. Barns rättigheter har gradvis stärkts de senaste 50 åren men nu sker en återgång. Vi är fortfarande långt ifrån det min pappa fick utstå i Iran men våld verkar i en sluttande gradskala som långsamt förflyttas.
För att förhindra paradigmskiftet krävs det rektorer och lärare som följer FN:s mänskliga rättigheter och barnkonventionen när landets lagar bryter mot dem. Som lär barnen civil olydnad genom att själva utöva det. Som inte anmäler sina elever, inte visar ut dem lättvindigt ur rummet, inte stänger av eller kastar ut dem. Som likt min mamma håller brandtal om demokrati när den är under attack.
