”Childism” är ett begrepp som svårligen låter sig översättas till svenska men ska förstås som ett komplext och såväl medvetet som omedvetet sätt att reducera barns och ungas röster, erfarenheter, åsikter och upplevelser, för att kunna motivera en fortsatt kontroll och bestämmanderätt över desamma.
Barnbegreppet är omgärdat av en, bokstavligt talat, infantilisering av det tilltänkta individuella och kollektiva subjekt som åsyftas.
I sin mest extrema form resulterar den i systematiskt våld, utnyttjande och grov försummelse.
Precis som ordet ”kvinna” en gång i tiden handlade om att beskriva en mindre vetande mindre analytisk, mindre tillräknelig individ eller grupp.
”Childism”-diskursen ska inte tolkas som ett uttryck för att barn ska få äta godis när de vill eller leva ”Rasmus på luffen”-liv. Utan snarare som en förståelse för att de miljöer och krav som omgärdar barns villkor inte främst har barnets vilja eller bästa i fokus, utan präglas av ett samhällsekonomiskt tankesätt där kraven på barnen handlar om hur de ska formas till medborgare. Diskussionen om övergrepp på HVB-hem, papperslösa barns villkor eller Waldorfpedagogikens konsekvenser har aktualiserat frågorna.
I en rapport från 2018 ”Utanförskap, våld och kärlek till orten - barns röster om att växa upp i utsatta kommuner och förorter” besvarar 900 barn över hela landet frågor från Barnombudsmannen om hur det är att växa upp där de bor och på det sätt de gör. I utsatta områden runtom i landet, inklusive i glesbygdsområden, konstaterar BO att barnen mår sämre, presterar sämre och har lägre framtidshopp än i övriga landet. I statistik återspeglas skillnader i allt från barns och ungas skolresultat, boendesituation, ekonomi, tandhälsa, brottsbelastning, möjligheter till högre studier, fysiskt och psykiskt mående och inte minst framtidstro. Var du bor påverkar dina möjligheter att få dina rättigheter tillgodosedda, men det påverkar också samhällets syn på dig och din tillförlitlighet, din trovärdighet och ditt skyddsvärde. Särskilt illa är det för barn i förorten.
Istället för att fredas från ytterligare repression läggs politiska förslag fram från både regering och opposition som skiljer ut och drabbar just dessa barn.
Förslag har nyligen återigen lagts fram om att sätta in militären i socioekonomiskt utsatta områden för att stävja bilbränder eller social oro. Regeringens utredare har föreslagit en utökad användning av så kallade tvångsmedel – som husrannsakan, kroppsvisitation och beslag av föremål som idag endast används mot barn under 15 år om det finns ”särskilda skäl”. Istället har utredaren föreslagit att kravet på särskilda skäl inte ska gälla om det finns särskild anledning att anta att barnet utnyttjas som medhjälpare i brottslig verksamhet. Justitieombudsmannen har avrått, med hänvisning till att ingreppet inte kan anses stå i proportion till ändamålet.
Den 29 maj gavs juristen Ingrid Utne i uppdrag att utreda ”möjligheten att begränsa enskilda barns rätt att vistas på vissa platser eller områden”, det vill säga möjliggöra för socialtjänsten att begränsa (enskilda) barns fysiska rörelsefrihet.
Vissa barn och unga får därmed en sänkt rättssäkerhet i majoritetssamhällets ögon och deras trovärdighet är lägre eftersom de inte i samma utsträckning som andra barn ses som skyddsvärda.
”Childism” förutsätter att en ny sorts diskussion kring barns rättigheter förs och där krävs det allierade.
Precis som HBTQ-rörelsen, funktionsrättsrörelsen, den antirasistiska rörelsen och inte minst kvinnorörelsen mött motstånd när de först formulerade hur utsattheten, förtrycket och mekanismerna sett ut och lånat begrepp och motståndsstrategier av varandra och knutit ihop sin egen och tidigare kamper, så har barnrättsrörelsen en liknande utmaning framför sig.
En intersektionell förståelse av utsatthetens natur beroende på faktorer som klass och etnicitet behöver även göra upp med hur vi ser på och behandlar barn.
Childismdiskursen har en möjlig potential att sätta ord på denna utsatthet.
