När invånarna i Pripjat gick ut i natten 26 april 1986 för att titta på det glödande skenet från Tjernobylolyckan hade de ingen aning om att de utsatte sig för dödsfara.

Brandmän kallades in till en vanlig släckning. Andra gick och lade sig med fönstret på glänt och lät barnen leka i trädgården morgonen därpå. In i det sista valde den sovjetiska statsapparaten att mörklägga att något ovanligt skett.

I själva verket var reaktor 4 helt öppen – och spred radioaktiv strålning motsvarande multipla atombomber.

När man ser HBO:s miniserie ”Chernobyl” om reaktorolyckan är det lätt att förfasas över både kärnkraftverkets ledning och statsapparaten. Med mördande envishet spreds direkta lögner om reaktorhaveriet.

”En nation besatt av att inte bli förödmjukad”, som Stellan Skarsgårds rollfigur Borys Shcherbyna sammanfattar det i serien.

Att erkänna ett misslyckande – otänkbart.
Hellre då att klamra sig fast vid total förnekelse.

Tyvärr är det omöjligt att se tv-serien utan att tänka på hur världsledarna idag hanterar den globala upphettningen. Lögnerna, bortförklaringarna och att in i det sista skjuta upp nödvändiga åtgärder. Det är deprimerande likt.

Syns inte, finns inte. I grunden ligger samma skitbeteende, oavsett om hotet gäller joniserad strålning eller utsläpp. Ett förljuget ”business as usual” som kostar människo- och djurliv.

Allt medan sekunderna tickar.

Efter Tjernobylolyckan fick de 50 000 invånarna i Pripjat evakueras. Området bedöms numera vara obeboeligt i oöverskådliga 24 000 år.

Minst lika svindlande är prognosen från UNHCR om antalet personer som kommer att behöva lämna sina hem på grund av klimatkrisen: Någonstans från 100 miljoner till en miljard.

En miljard klimatflyktingar – eftersom vi inte agerar akut.

Nej, man behöver inte lusläsa IPCC:s rapporter för att förstå att den tjurskalliga sopa under mattan-mentaliteten inte upphörde med Sovjetunionens fall.

Hur kunde det ske? Frågan om skuld vibrerar över serien ”Chernobyls” fem avsnitt som ett radioaktivt åskmoln, trots att vi idag vet de rent tekniska förklaringarna bakom olyckan. I det avslutande avsnittets rättegång blir det ändå tydligt att det inte fanns enskilda syndabockar att peka ut. Trots att Sovjet gärna ville få det att verka så i det välregisserade rättsspelet.

Människor i kontrollrummet gjorde fel. Ledningen gjorde fel. Men felet var aldrig bara den enskilda människans. Hela systemet var ruttet.

Förmodligen kommer detta att kännas igen när klimatkatastrofens syndabockar ska pekas ut. Enorma omställningar krävs.

I ”Chernobyls” dramatisering poängteras hela tiden att allt kunde ha blivit värre. Hur reaktorolyckan kunde ha gjort hela norra Europa obeboeligt. Att ännu fler människoliv kunde ha gått till spillo. Samt viktigast av allt: att räddningen kom först när Sovjet började lyssna på forskarna – och därpå mobiliserade alla sina krafter för att kapsla in den havererade reaktorn.

Den som inte ser vad vi har att lära av historien är blind.
Hör forskarna. Gör det som krävs.

Om utsläppen fortsätter att öka får HBO:s ”Chernobyl” annars en mycket tragisk, global uppföljare.

Katastrofen rullas upp rakt framför våra ögon. Allt medan sekunderna tickar.