Västerås stads medelpunkt, ifall man ritar ett kryss från kommunens yttre hörn i de fyra väderstrecken, hamnar ungefär i Jädra-Hubbo utanför Tillberga. Västerås tätorts centrum hamnar på södra fotbollsplanen vid Blåsbo.  Om man däremot frågar folk var Västerås absoluta centrum är så brukar det anses vara i korsningen Vasagatan-Stora Gatan. Centrum är alltså inte en geografisk mittpunkt utan en upplevelse eller överenskommelse om vilken plats som är mest viktig. Centrum skulle egentligen kunna vara beläget var som helst.

En centrifug är en behållare som sätts i rotation så att de tyngsta partiklarna samlas i de yttre delarna och de lättare hamnar i mitten. Det är praktiskt för att till exempel separera grädde med lätt densitet från mjölk som är tyngre. Sociala och ekonomiska system kan fungera som en slags centrifug, på det sättet att det som är tungt och kantigt trycks ut i marginalerna och det som flyter lätt samlas i centrum.

Ett exempel är att människor och verksamheter med högre social och ekonomisk flytkraft lokaliseras i innerstaden och ”belastade socialgrupper” och verksamheter med lägre betalningsförmåga och/eller status finns i ytterområden. Ett annat exempel är att centrala beslut i högre grad formas av de som är verbala och har en inflytelserik position än av marginaliserade människor med oslipad retorik á la hundbajspåse.

Att upprätthålla separation och uppdelning kräver energi och kraft, och vad det gäller centrum, periferi och ekonomiska skikt i städer och samhällen så tror jag att en ökad separering i staden och samhället i förlängningen blir mer kostsam. Jag tycker det verkar som att motsättningar och känslan av hot och utsatthet ökar med avståndet. Kanske finns det vetenskapliga belägg för det nånstans, jag vet inte, jag har mest tagit intryck av de olika rum jag passerat hittills. Vissa rum var i centrum och andra väldigt långt ifrån.

För att återgå till det här med centrifugen. Jag skulle vilja stänga av den så att separationen saktade av och allt blandades mer. Centrum kunde gott avskaffas, eller finnas överallt, eller blomma upp lite här och där. Staden kunde vara som ett nätverk, ett lapptäcke, en kompost där saker uppstår och växer lite oväntat.

Där människor och fenomen får existera likvärdigt oberoende av ekonomisk eller social tyngd. Gamla hus, nya hus, bostadsrätter, hyresrätter, ungdomsgårdar, affärer, dagvattenreningsanläggningar, seniorboenden, lekparker, kontor, industrier, parker, odlingsexperiment, scener, ruiner, tomrum, olika språk.

Priset skulle förmodligen bli en något större oförutsägbarhet och oordning – men en tryggare oordning. Vi skulle få se rum vi aldrig annars hade sett.