Min mormor, min mamma, många släktingar, ett av mina ex och flera nära vänner har alla haft olika former av den vidriga sjukdomen. Även jag själv har drabbats, men av en lindrig sådan i form av malignt melanom som snabbt opererades bort.
Jag vet tyvärr allt om dödsskräcken inför ett nytt besked från onkologen, om årliga kontroller, om morfinkartor på köksbordet, om tappat hår som aldrig kommer tillbaka, om hur det är att hålla någons hand medan cellgifterna pumpas in i kroppen, om hur hud som strålats känns att smeka.
Jag vet också allt om hur människor brukar reagera när någon de känner får cancer – och det är inte alltid en helt smickrande bild. I bästa fall tar man kontakt, frågar om man kan göra något och skickar ett blombud med uppmuntrande ord.
I sämsta fall undviker man att prata om det, drar sig för att ta kontakt och hoppas att den cancersjuka personen har andra som kan finnas där. Låter osympatiskt, men är tyvärr rätt vanligt.
Det här blev jag påmind om när jag började följa den brasilianska artisten Preta Gils kamp mot sin cancer.
Hon är en del av familjen Gil, som är en slags Brasiliens kulturcreddiga motsvarighet till Kardashian-klanen med den 80-åriga musikern och före detta kulturministern Gilberto Gil som överstepatriark och hans åtta barn, tolv barnbarn och ett barnbarnsbarn. Precis som Kim och hennes systrar har de även en egen realityshow, ”Viajando com os Gils”, där vi får följa med när den stora och ubermusikaliska familjen åker på Europaturné och framför Gilbertos största hits inför fulla hus. Alla verkar lyckliga och allt på turnén funkar nästan overkligt bra ända tills den 49-åriga sångerskan och affärskvinnan Preta Gil, en av de kändaste och rikaste Gil-barnen som beskriver sig själv som ”tjock, svart, bisexuell kvinna”, plötsligt inte kan vara med på en av konserterna på grund av oförklarliga magproblem.
Tillbaka i Brasilien konstaterar hennes läkare att hon har en långt framskriden tjocktarmscancer och genast måste sätta igång med cellgifter och strålning. Dessutom upptäcker hon mitt i cancerhelvetet att hennes man, den 15 år yngre personliga tränaren Rodrigo Godoy som för övrigt verkar vara ett ärkesvin, är otrogen med hennes före detta stylist. Preta Gil begär omedelbart ut skilsmässa, samtidigt som hon drabbas av en blodförgiftning och svävar mellan liv och död.
Men det är egentligen inte det fruktansvärda traumat som intresserar mig mest, utan hur människorna runt omkring henne agerar. Ända sedan Preta Gil fick sin diagnos har hon överösts av kärlek på sätt jag aldrig sett tidigare.
De närmaste vännerna flyttar in i hennes enorma hus med havsutsikt och finns vid hennes sida dygnet runt. Familjemedlemmar, kollegor, vänner och affärspartners turas om att hälsa på. De kramar henne, vaggar henne, gråter och skrattar med henne, lagar mat till henne, följer med henne till sjukhuset och kyrkan, ger henne presenter och blommor. När hon tvingas ställa in sin medverkan på den årliga karnevalen i Rio ordnar hennes kompisar en ”carnaval do amor” (kärlekskarneval) i hennes stora trädgård där musikuppträdandena tillägnade henne avlöser varandra och hon själv sitter i mitten, omfamnad av människor som älskar henne. Dessutom har hon miljontals fans och följare som ber för henne och skickar meddelanden fulla av empati och omtanke.
Vad gör det med en människa som är allvarligt sjuk, och dessutom hjärtekrossad och nyskild, att ta emot så mycket kärlek?
Det gör att hon känner sig älskad och omhändertagen såklart, och ger henne kraft att genomgå de tuffa behandlingarna.
Jag blir friskare av er kärlek, säger Preta Gil själv.
Det är egentligen så självklart att det blir löjligt att behöva påpeka det, men varför är det ingen som pratar om det – att kärlek, näst efter medicinsk behandling, är det viktigaste för att bota cancer?
Varför ser vi inte på kärlek som helande kraft och gör allt vi kan för att få den cancersjuka personen att känna sig djupt älskad?
Det kanske kan låta flummigt, men är i själva verket mycket mer radikalt än det otroligt dumma uttrycket ”fuck cancer” som dyker upp lite här och var. Som om cancer är en fiende som kan besegras om man bara säger ”fuck you” tillräckligt många gånger?
För att ingen ändå ska kunna avfärda min övertygelse som flumsnack ska jag citera en av mina favoritförfattare bell hooks, för ingen har skrivit bättre om kärlekens radikala och läkande potential än hon:
”Att börja med att tänka på kärlek som en handling istället för en känsla, är ett sätt för var och en som använder ordet med den här innebörden att automatiskt iklä sig ansvar och förpliktelse….
Vår kollektiva rädsla för döden är en sjukdom i hjärtat.
Kärlek är enda botemedlet.”
