Jo, sommar i P1 så klart. Jag ger mig på en liten spekulation. Det kommer att vara känslosamt. Överraskande. Och skapa debatt. (Ironi, för den som har svårt för det.) 

Varje sommar samma sak. Helst ska sommarpraten leda till diskussion eller en spin off i en kvällstidning. Sommar i P1 är Sveriges Radios tid att ha en affär med kvällstidningsjournalistiken över en sommar. 

Enda skillnaden mot ren underhållning är att det är svårt att äta chips till sommar i P1. 

I stället lagar en mat, solar sig lite på magen. Leker med ett barn med midsommarkransens döda blommor i håret, samtidigt som melodin rullar in ”dududud”. Och när melodin har avtagit och den korta presentationen är gjord så får vi äntligen möta Människan bakom namnet. Människan vi kanske har läst om, sett om, fantiserat om, sexualiserat, sett upp till, hatat och så vidare. 

Under 90 minuter får vi vår bild bekräftad eller ifrågasatt. Vi är som en fotbollsdomare som under 90 minuter dömer och tycker. Bra, dåligt, känslosamt, igenkänning och idiot. 

Men vad är det vi egentligen gillar så mycket? 

Det personliga. Att få berätta sin historia, att få vara en del av en annan människas liv. Att få vara nära. Självklart. Det är mänskligt. Det är alldeles nödvändigt för att existensen inte ska kännas ovärdig. Ihålig. 

Men något skaver i mig på samma sätt som vissa självbiografier. Och det är att intresset för den/det andra är så stort, men att det egentliga intresset är att själv bli sedd. Att själv få berätta, i 90 minuter om sitt egna liv. Om en egen upplevelse. För en vän, för en grupp. Utan att en ska uppfattas som tjatig eller att en upptar någon annans tid. 

Jag undrar var de samtalen förs. Var en kan ta plats med bara sig själv och sin historia. I vardagens ruljans av spillda kaffekoppar, hjärndöda fikaraster, lämningar, hämtningar och kvällsmaten kan det kännas som att 90 minuter är lång tid.

Men under sommaren. 90 minuter med en vän. Att berätta sin sommarhistoria. Spela upp den lilla melodin i parken och sen bara börja prata. Om en upplevelse eller ett minne. Eller om sitt expertisområde. Och byta ut den där FANTASTISKA upplevelsen då Barack Obama vände sig mot en och nickade lite långsamt med sin smala nacke. Till grannen eller en barndomskompis. 

Byta ut kändisfesten till en vanlig middagsbjudning. För att se, känna och uppleva att alla berättelser alltid är lika mycket värda. Även om de basuneras ut i radio av kändisar eller av dig och mig. 

Mitt sommarprogram skulle handla om att få barn. Att bli så chockad. Rädd och lycklig på samma gång. Och vad det har gjort med mig. Vad skulle ditt handla om?