BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

 ”Vad är det där”, undrar jag och petar på teckningen. 

 ”Det är konst”, svarar han koncentrerat, utan att lyfta blicken från sitt verk. 

Den rundade formen som han nogsamt har färglagt med en halvtorr tuschpenna är bland det vackraste jag har sett. Jag har vid den här tiden visserligen ingen aning om vad konst är, men jag känner starkt att det här, det är grejen. Väl hemma börjar jag målmedvetet avverka papper efter papper för att försöka återskapa det jag har sett min kusin göra. Konst. Länge trodde jag därför att konst var en blå droppe. 

Jag kom att tänka på det där häromdagen när jag stod i mitt kombinerade kök/ateljé och skoningslöst dömde ut mina egna bilder. De var så trista och obegåvade jämfört med alla andras. Jag insåg då att jag ofta fastnar i det där, jämförandet. Och hur hämmande det är för den egna kreativiteten och nytänkandet. Och hur det säkert påverkar mig även på andra sätt, eftersom det liksom snörper åt sinnet. Där och då insåg jag att jag nog behöver göra ett rejält perspektivbyte för att få någon ordning på eländet. Och komma vidare.

På samma sätt tänker jag att det är med rätt många grejer som vi dömer ut eller har förutfattade meningar om. Feminismen till exempel. Så länge feminismens belackare inte inser sitt eget begränsade perspektiv så kommer de aldrig att förstå vad det handlar om. Och till alla som känner igen sig i det har jag ett tips.

Författaren Caitlin Moran har en suverän metod som gör det oväntat enkelt att skifta perspektiv när det handlar om att genomskåda sexistiskt trams. Varje gång hon känner sig förvirrad över vad hon egentligen tycker i frågor som rör könsroller, kultur och tradition ställer hon sig frågan som lyder typ: ”Gör killarna likadant?” Eller alternativt: ”Behöver män också utstå det här?” Perspektivbytet brukar ganska direkt ge svar på tal. 

I en passus i Liftarens guide till galaxen slår Douglas Adams huvudet på spiken när han uppmanar till ett dråpligt perspektivbyte: ”Ligg kvar tills vi har passerat vallen in i metarymden. Det påminner på ett obehagligt sätt om att bli drucken.

” ”Vad är det för obehagligt med det?”

”Fråga ett glas vatten!”

Att se saker från ett helt annat håll gör egentligen inte så ont som man kan tro. I stället skingrar det töcknet och plötsligt förstår man sakers tillstånd på ett helt annat sätt. Det kan vara skönt befriande, som att andas in den höga luften en frisk höstdag. Saker som känts obehagligt komplicerade blir plötsligt väldigt enkla och logiska.

Men för att gå tillbaka till feminismen – jag är övertygad om att de allra flesta vill ha en värld som präglas av jämställdhet och rättvisa mellan könen. Kruxet är att det kan vara svårt att inse var orättvisorna sitter innan man så att säga ”känt på det”.  Och oviljan att göra det beror nog inte på ren och skär elakhet, snarare på en slags bekvämlighet. Det kan vara lite svettigt att tänka om. 

Fast å andra sidan, om man inte gör det, om man hela tiden väjer för den där vallen, då blir det svårt att se att bakom den där blå droppen finns det en ocean av möjligheter.