Det är ett förslag som tycks ligga helt rätt i tiden. Ett upprop till det brittiska parlamentet, med liknande krav som Socialdemokraternas, samlade 2022 in över en halv miljon underskrifter och i en Yougov-undersökning förra året svarade 62 procent av amerikanerna att det var önskvärt att människor skulle använda sin riktiga identitet online.

Att tillåta anonyma användare i sociala medier har negativa effekter utöver politiska trollfabriker. Det skapar otrygghet för individer när de attackeras av ansiktslösa konton, särskilt då det är så lätt att kringgå blockeringar. Politiska krav på företagen att skydda sina användare är inte orimligt, men det finns saker lagstiftare och vi som röstar på dem behöver tänka noga på när sådana riktlinjer ska utformas.  

Först och främst: integritet och säkerhet. Vem vill du ska få äga kunskapen om allt du sysslar med online, och vad får de göra med informationen? De stora plattformarna själva har en tveksam meritlista när det kommer till etisk hantering av personuppgifter, och vi vill troligen inte att alla stater ska ha obegränsad tillgång till dem utan någon sorts kontrollfunktion. Särskilt inte när det rör individer som behöver anonymitet, exempelvis de som utforskar djupt personliga saker som sexualitet eller könsidentitet, är visselblåsare eller uttalar sig i egenskap av offer för privat eller statligt förtryck. Vi bör heller inte stänga ute de många miljoner som inte har tillgång till ett nationellt ID, men också vill existera på samma digitala plattformar som andra.

Precis som vi förväntar oss att makthavare ska bidra till vår säkerhet, bör vi förvänta oss att de behandlar frågor som rör det offentliga samtalet med försiktighet och eftertanke.