Oljan har dessutom varit en konfliktresurs som eldat på krig och konflikter i länderna där den utvinns, något som nu åtgärdas av den gröna omställningen. Eller?

Nej, tyvärr är det inte så enkelt. Utvinningen av så kallade ”konfliktmineraler”, framför allt kobolt, bidrar till dödliga konflikter i Kongo, där över hälften av världens koboltresurser finns. Allt detta sker i jakten på mineraler och metaller till uppladdningsbara batterier som kan användas i smarta telefoner, datorer och elbilar.

Om detta har det skrivits och det har rapporterats från gruvor som använder sig av barnarbetare och där människor jobbar med livet som insats.

Vilka som tjänar pengar på att expandera gruvaktiviteter har dock ännu inte granskats på djupet för en bredare publik, trots att det har lett till tvångsförflyttningar av hela samhällen.

En rapport från Amnesty och den Kongo-baserade organisationen The Initiative for good governance and human rights visar hur myndigheterna, istället för att uppfylla sina skyldigheter att skydda invånarna, genomfört eller underlättat tvångsvräkningar där till och med militären har använts i samband med avhysningar.

Jag hoppas vi får se en omfattande uppföljning av detta i medierna, hellre förr än senare, nu när det brådskar med omställningen till el- och batteridrivet.

Multinationella företag som Apple, Motorola, Tesla och Intel menar dock att deras mineraler är ”konfliktfria”. Det finns nämligen ett system som kallas International tin supply chain initiative, ITSCI, som kontrollerar att 3TG-mineraler (tenn, tantal, tungsten och guld) inte har utvunnits genom konflikt eller barnarbete. 

Tidigare har 3TG-mineralerna drivit på kriget i Kongo, som följde på folkmordet i Rwanda. Därför har företagen anslutit sig till kontrollsystemet, så de kan utvinna på ett etiskt och moraliskt försvarbart sätt. Säger de.

Organisationen Global Witness kunde dock avslöja i en rapport förra året att ITSCI-systemet i själva verket har möjliggjort för otillåtna mineraler att säljas vidare. Systemet släpper igenom mineraler från gruvor i Kongo som drivs av beväpnade grupper där barnarbete ofta förekommer.

I ett gruvområde kom upp till 90 procent av mineralerna som infördes i systemet, under första kvartalet 2021, från gruvor som inte verifierats. Storföretagen använder alltså med största säkerhet konfliktmineraler i sin produktion. 

Det finns inte heller något regelverk alls för utvinning av kobolt, trots att det är storsäljaren som finns i den smartphone eller dator du nu läser den här texten i, och i elbilarna som svenska politiker vill att du snart ska köpa. Kobolten kallas också för ”vår tids olja”.

Civilbefolkningen i korrupta Demokratiska republiken Kongo är uppenbart förlorarna i jakten på den nya oljan – och storföretagen som ska försörja världen med eldrivna produkter vinnarna. 

Men hur mycket känner storföretagen till om missförhållandena och hur mycket bryr de sig när stora pengar finns att tjäna? Vad planerar de att göra för att komma till bukt med problemen, mer än att peka på ITSCI-systemet och säga att de ”tar ansvar”, vilket de hittills gjort?

Det är hög tid att kolla närmare på detta och ”follow the money”.