Redan för tusen år sen kom det män i lustiga hattar ridande in i byn och sa att Denna by tillhör Sverige. Och eftersom männen i lustiga hattar var kungens män och hade vapen så lydde folk, förmåddes att resa iväg och slå ihjäl människor som kallades fiender, förmåddes att slita ihjäl sej på fält och i gruvor, för landets skull. Eller för Guds skull. Det är alltid kungar och presidenter, generaler och företagsledare som har definierat vilken grupp vi ska tillhöra.

Och vi har fogat oss, vi har hatat norrbaggar, finnar och ryssar på befallning. Vi har viftat med flaggorna dom gett oss. När sveakungarna slog ihjäl götakungarna på 1000-talet så vande sej ju mänskorna ganska snabbt med att kalla urgöteborgare för sina landsmän, fast dom inte alls bodde i Mälardalen, Åland, eller Estland som Sveariket från början omfattade. Och vidare, när Gustav Vasa och hans psykopatiska söner brände byar, våldtog och steglade den småländska och finska allmogen så att dom också till slut blev svenskar, så vande sej vi ur-svenskar vid att även dessa varelser var svenskar. Och folk har uppfostrats och vingklippts av präster som predikat arvsynd och eviga straff i helvetet. Hur är det möjligt att vi inte lämnat detta bakom oss?

Kan man säja som modern, köpstark globetrotter. Man åker runt i världen i flygplan och känner sej hemma lite överallt. Man kan åka runt bland molnen och ge blanka fan i både länder och Gud. Man kanske kommer till Dakar en tisdag, tar en taxi in till city och dansar på nån klubb. För att dan efter vara i Paris och sjunga lite rock'n'roll. Då kan man känna att man liksom står över alt det där medeltida skitsnacket. Jag är inte en sån, jag har inte flugit på tio år. Och jag känner stor sympati för en del religiösa personer, många av dom har mer stake än många ateister, är benhårda humanister, gömmer flyktingar, viker aldrig om att varje människa har ett absolut värde, som ska försvaras i alla lägen. Ändå har jag så jävla svårt att acceptera att man kan tycka det är viktigt att följa urgamla budord och meningslösa regler av nån slags respekt för....ja, att det är gammalt.

Man kan ibland se hur naturläkemedel eller yogakurser marknadsförs med argumentet att det bygger på ”urgamla kunskaper”. Skulle det vara bra då, att kunskaperna är urgamla?

Nationalismens och religionens comeback verkar hänga samman med kapitalismens globala segertåg i slutet på 1900-talet. Det enda kapitalismen erbjuder en stackars ensam syndig människa är att försöka samla på sej så mycket ägodelar och digitala nollor som det går, för att sedan dö och förintas. Det står ju ingen människa ut med. Man vill tillhöra nåt större.

Det vill jag i alla fall.

Klart man vill tillhöra nåt. En familj, ett land, en grupp människor man delar erfarenheter och drömmar med. En popgrupp eller ett fotbollslag. Man vill ju känna solidaritet. Man vill bry sej om andra.

Forskare påstår att 200 mänskor är vad vi max kan hålla koll på. Resten blir abstrakt. Den lättaste vägen till medkänsla och solidaritet är när man känner igen sej i en människa som är i samma läge som en själv. Man kan ibland sträcka sej längre; hur skulle det kännas att vara på flykt, eller få sin familj mördad, eller tvingas till prostitution...etcetera. Men starkast och snabbast kommer solidariteten av att man utan förbehåll kan identifiera sej. Med nån som är i samma läge. Lika lite stålar, samma dragiga kyffe att bo i. Eller lika mycket stålar, samma Solsidanpalats att bo i, samma rädsla att det ska komma en massa mänskor och ta allt ifrån en.

Grannsamvekan mot brott. Klassolidaritet.

Hollywoodsentimentalitet kan göra att man en stund kan identifiera sej med nån som har det helt annorlunda, man kan tycka synd om, till och med uppröras på nånannans vägnar, men sen kan man stänga av och nånstans glädja sej åt att man inte sitter i samma båt. Sentimentalitet leder inte till handling. Däremot upplevelsen av att det som drabbar hen också drabbar mej, och att ett agerande från mej i solidaritet med den nödställde också gagnar mej, det är den snabbaste vägen till solidaritet. När man inser att så länge Sydost­asien har slavlöner till 12-åringar som tillverkar våra skor, så kommer det aldrig att byggas några nya skofabriker i Sverige. När man inser att så länge det finns människor som tvingas till förnedrande tiggeri och arbetslöshet, är man själv hotad att en dag hamna i samma situation.

Jag tror vi långsamt rör oss mot mer och mer frihet och större och större kunskap.

Dom sista 40 åren har vi rört oss bakåt, men så är det med historien, ett steg fram och två tillbaks. Men ju mer vi lär oss ju mer kommer vi att inse att alla hittepåkungar, gudar och gränser är nåt som bara finns i våra huvuden. Och att allt hör samman. Till dess får vi nöja oss med lite vanlig klasssolidaritet.