Jag har precis sett en debatt i brittisk tv inför kröningen: Är den en oönskad kvarleva från en odemokratisk tid eller en välkommen folkfest som förtjänar slippa ”gnällspikars” protester?

Kungahuset har fortfarande en mycket stark ställning i Storbritannien, även om kung Charles är mindre populär än sin drottning Elizabeth, som gick bort förra året, 96 år gammal.

Yngre generationer verkar dock inte särskilt intresserade av kungar och drottningar, eller så är de kritiskt inställda av politiska skäl.

I Sverige ser det ut på ett liknande sätt, men stödet tros öka när kronprinsessan Victoria en dag tar över som regent.

Efter kröningsceremonin går kung Charles ut genom kyrkportarna tillsammans med drottning Camilla. På hjässorna bär de sina flera kilo tunga kronor, som burits av brittiska regenter genom århundraden.

Utanför väntar kortegevagnen i guld för att ta dem till en sen familjelunch i Buckingham palace. Juvelerna blänker i solskenet.

Allt som allt kostar spektaklet skattebetalarna omkring 1,5 miljarder kronor.

Detta samtidigt som den brittiska ­ekonomin går från kris till kris, förra året behövde centralbanken ingripa och stödköpa statsobligationer. Ändå bejublar det brittiska folket sina nykrönta kungligheter med ­landsflaggor och festligheter. De vet att de ­betalar för kalaset, utan att bjudas in, men verkar fullt nöjda med att spela rollen som ”pöbel”.

Har det med tillhörighet att göra? En djupt nedärvd essens att samlas runt något gemensamt?

Eller handlar det om kontinuitet i en otrygg värld som förändras allt snabbare, ett behov av ritualer och att något förblir förutsägbart? Spelar det då mindre roll att statsskicket man samlas kring bygger på en historia av icke-demokrati och förlegade hierarkier?

Mina frågor är inte retoriska, jag undrar på riktigt. Jag märker själv hur något händer på insidan när en hel församling ­samstämmigt upprepar biskopens välsignelse över kung Charles.

”God save the king” ekar i kyrkan och en vördnadens ande landar mjukt på mina axlar, trots att jag knappast är någon ­rojalist. Är det flockdjuret som vaknar ur sitt ide?

Från balkongen vinkar kungaparet åt den jublande folkmassan som samlats nedanför. Än står den brittiska monarkin stadigt.

Experter förutspår att den kommer leva vidare i två eller tre generationer till, såvida inte någon mystisk renässans uppstår. I Sverige att det kan bli ett pånyttfödande för monarkin när vi får en kvinnlig statschef till exempel.

Visst är det svårt att tro att den ointresserade eller kritiska yngre generationen kommer acceptera statschefer som ärver sin titel, när de äldre – som gillar kungligheter av nostalgi – går ur tiden.

Men vem vet?

Enligt studier blir vi allt dummare, så kanske låter framtida medborgare – av ointresse eller oförståelse – flockdjuret ta överhanden och fortsätter vifta med flaggor när guldkorteger rullar förbi, trots att de inte är bjudna på festen?

Med tanke på vilka som valts fram på demokratisk väg senare år, Donald Trump till exempel, kanske det inte gör så stor skillnad.