Du sitter smått hukad under mammas matbord. Cirklarna på pappret föreställer mig, jag ler uppmuntrande. Intygar dig om att det ju liknar mig på pricken! Du är stolt över ditt konstverk, det ser jag på sättet du plockar upp den gula tuschpennan och försäkrar dig om att jag ser ditt nästa drag. En näsa, för att matcha de lila läpparna och det blåa håret. Jag lever för dessa stunder, när det bara är du, jag och ett kladdigt ritblock. Men om några år kommer även denna lilla oas sakteligen luckras upp. Som det gjorde för mig och min mamma, och mammor och deras barn i årtionden långt före oss.
Som förstagångsmamma finns det ett överflöd av information, måste medge att det stundtals gick mig på nerverna. Men nu är du tre år, och jag vet precis hur man undviker blöjskav. Jag kan allt om nappen du föredrar, sången som tröstar när du vaknar upp efter en mardröm (”Where did you sleep last night”, Leadbellys version, det är mitt barn det!). Du älskar böcker, regniga sommardagar och pussar. Helst två på varje ögonlock och en på näsan. Jag kan dig, utan och innan.
Men överflödet av information förberedde mig aldrig för hur jag är mamma till ett svart barn. Snart upptäcker du ditt krulliga hår och mörkare hudfärg. Jag vill att du ska veta att jag aldrig fick en manual för hur jag bör hantera det. Mina svar lär vara otillräckliga, men jag hoppas detta brev kan ge en förklaring.
Jag ser några drag hos mig själv som jag inte är stolt över. Jag har skrivit om detta brev, många gånger. Vägt varje ord, som om inget jag skriver är värt det. Jag hör redan vad andra säger, att jag överdriver, eller planterar föreställningar i ditt huvud. Jag har lärt mig att rasism aldrig är något jag bör ta på allvar. Men Noah, bli aldrig som jag, du ska veta att det du upplever är på riktigt, oavsett vad någon annan säger.
Jag minns när jag var tio år, din morbror sju. Vi följde mormor till affären och hon hann knappt stoppa in kortet i betalningsmaskinen innan en man skrek ”jävla terrorist”. På vägen hem gick vi i tystnad, trots att det enda hon önskade var ett kladdigt ritblock. Idag vet jag hur mycket den tystnaden kostade, hur förklarar man varför främlingar skriker på en över mjölet man handlar till pannkakor? Morfar kände likadant den gången vi gick i Partille centrum och skinnskallar omringade honom. Vi var för unga och små för att förstå, men om jag då visste vad jag vet nu hade jag försökt få en av killarna att sluta knuffa honom.
Noah, du är värd världen. Håll huvudet kallt i tider där Sverigedemokraterna beskrivs som ett vanligt politiskt alternativ. Det är de inte, och kommer aldrig vara det. För din generation kanske, men för oss som växte upp i spillrorna av det SD försökte bygga är de kvittot på allt som gick fel.
Du ska veta att saker både blivit sämre och bättre än förr. Din och min generation slipper läroböcker där svarta jämfördes med apor, vi slipper mänskliga zoon och en tid där staten förvägrade människor rösträtt baserat på deras bakgrund eller hudfärg. Det har blivit bättre än det. Men bättre är ändå inte tillräckligt bra. För dina morföräldrar var det tillräckligt, men vi är födda här. Noah, tillåt aldrig rasismen ursäkta sig genom fluffiga begrepp som ”integration”.
Du är resultatet av andra människors överlevnad. Men jag vill aldrig att du ska hämmas av den anledningen. Du har alla möjligheter i världen, och där du möter hinder på grund av din bakgrund eller hudfärg finns dina föräldrar som alltid kommer att kriga för dig. Så när du om några år frågar dig själv varför ditt hår är krulligt eller varför någon drar ett judeskämt, kom ihåg att vi är för söndrade för att ha ett svar.
Men att vi alltid kommer att finnas där för dig.
Waan ku jeclahay (jag älskar dig),
/ Mamma
