Meningen var att VM på hemmaplan skulle stärka nationen, kanske ena den. Alla arenabyggen skulle, om allt gick som det borde, på något magiskt vis legitimera de skyhöga kostnaderna för arrangemanget. Alla politiska protester skulle tystas om det bara blev ett VM-guld.
Men guldet blev till sand. Brasiliens landslag lyckades inte ens upprätta ett sista uns av heder och vinna bronsmatchen mot lilla Nederländerna. Och seminfinalen mot Tyskland (det blev faktiskt 1-7!) var ingen förlust i vanlig mening. Det var en förnedring, en överhalning inför öppen ridå. Och den ledde inte till besvikelse, utan något ofantligt mycket större: ett trauma, ett öppet och kollektivt nationellt sår som det kommer att ta år och åter år, decennier, ja många decennier att läka. Om det någonsin över-huvudtaget kan läkas.
Trots alla ekonomiska framsteg, politiska reformer och sociala utjämningar – andelen utfattiga människor har verkligen minskat de senaste decennierna – så utgör fotbollen, åtminstone mentalt och symboliskt, den förmodligen största maktfaktorn.
Fotbollsspelare har också – hur kolonialistiskt det än låter – varit en betydande brasiliansk exportvara. Och en faktisk språngbräda. Alla större och mindre stjärnor, oavsett kön, kommer inte från favelorna, sannerligen inte, schatteringarna inom den successivt växande brasilianska medelklassen och skötsamma arbetarklassen är subtila. Men det går inte att blunda för faktum: många spelare som blivit proffs i olika europeiska ligor har föRutom egna förmögenheter också tjänat det allmänna, både som försörjare av storfamiljer och grannar och som exempel, förebilder, vägvisare.
Min erfarenhet av brasiliansk litteratur må vara begränsad, ändå är det slående hur relativt liten betydelse författarna verkar tillmäta fotbollen. Förmodligen råder där som på många andra ställen i världen vattentäta skott mellan olika samhälls- och kulturyttringar.
Själv minns jag från mitt enda brasilianska besök – en semesterresa till Natal med omnejd – att strandens pojkar och flickor spelade mera fysiskt tufft än motsvarigheterna i Mellbystrand, men ingalunda ägde någon exceptionell teknik eller rytmisk ekvilibristik som gjorde skäl för begreppet samba. Människorna i ett land svär på ett suveränt och mångfacetterat vis mot bilden av ett land.
Ta en författare som Clarice Lispector (1920–1977). En pejlare av psykologiska skikt, en finkalibrerad prosakomponist och stilkonstnär. En postumt kanoniserad författare. Hennes föräldrar utvandrade från Ukraina till staden Recife när hon var bara några månader gammal. Sedan kom hon som diplomathustru att tillbringa betydande delar av vuxenlivet i Europa och USA. Men hon räknas som en brasiliansk författare, fast man inte tänker i sådana nationella banor under läsningen av hennes förtätade verk.
Livet som kritiker har lett mig till Jorge Amado, Patricia Melo, João Ubaldo Ribeiro och en handfull poeter som publicerats på ambitiösa småförlag, som Ellerströms. En gång fick jag i uppdrag att recensera Paulo Coelho. Han är också från Brasilien.
Frånsett Lispector heter min brasilianske favoritförfattare så här långt Carlos Drummond de Andrade (1902-87). Han skrev eleganta novelletter och socialt underminerade prosaböcker, men framför allt diktsamlingar med variationsbredd och djup, blick och patos, bildsäkerhet och röstrikedom. Ljuset spränger natten är en generöst tilltagen urvalsvolym, i Arne Lundgrens tolkning.
Brasilien är speciellt. En geografiskt och befolkningsmässigt stor nation som trots att den täcker halva den sydamerikanska kontinenten har utgjort en språklig och kulturell anomali. Mot spanskan står sig portugisiskan i officiella sammanhang slätt. Spanskan anses vara ett finare, renare språk. När argentinska fotbollsanhängare kallar brasilianare för apor och annat nedsättande så säger det mycket om synen på kontinentens i alla bemärkelser största och mest mångfacetterade nation.
Från ovan nämnda semesterresa minns jag för övrigt att ett hotellgräl mellan spanska och portugisiska turister utvecklades till rena rama våldsamheterna, med krossad inredning, personskador och polis-ingripanden.
Katalonien tillhör Spanien. Och ändå inte – inom kort hålls en omröstning kring eventuellt självstyre. Det ser ut som en tanke att bokmässan i Göteborg efter huvudattraktionen Brasilien har valt Katalonien som andratema. För att följa fotbollsspåret har FC Barcelona – med katalaner som Xavi och Iniesta, argentinske Messi och brasilianske Neymar som bärande komponenter – dessutom inlett säsongen betydligt bättre än centralmaktens lag, Real Madrid.
Att ETC befinner sig på bokmässan är självklart. Vi värnar konsekvent men aldrig underdånigt om litteraturen. Och Veronica Olofssons möten med de kanske fyra främsta brasilianska författare som besöker Göteborg – Vanessa Barbara, Andrea del Fuego, Daniel Galera, Michel Laub – är det mig en glädje att få puffa för. Vi recenserar även, bland mycket annat, ett antal författare som framträder på mässan.
Men böcker och litteratur lever ett liv långt bortom och långt efter spektaklet i Göteborg, som inte så sällan liknats vid ett slags kulturbranschens Sodom och Gomorra. Det passar ju. För vad skall man säga efter en natt i Göteborg om inte just Gomorra.
Sedan kommer alla de andra dagarna och veckosluten. De är också viktiga. För ETC, för vår publicistiska verksamhet.
