BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är inte bara nostalgi. Poängen är att kampen lönade sig. Storkonflikten blev en facklig framgång, den fackliga rörelsen stärktes. Det är ingen slump att tidpunkten sammanfaller med när inkomstskillnaderna och klassorättvisor nådde sin lägsta nivå under den moderna historien.
Det kollektiva självförtroendet inom arbetarklassen påverkade hela samhället. Det fanns också bland många i företagsledande ställning en ärlig vilja till att förbättra arbetets villkor.
På fabriken var vi entusiastiska över möjligheterna. I arbetsgrupper och i förhandlingar utformande vi en helt ny fabrikslayout som byggde på en utveckling i arbetet och en tilltro till mänskliga förmågor, vi avtalade om arbetsorganisation och byggde upp ett lönesystem för att stötta detta. Allt gick inte som på räls, men riktningen var tydlig.
På hyttmonteringen där jag var verksam ville vi ta ett steg till. Vi ville undersöka om sex timmars arbetsdag kunde vara en framtida modell. I stället för ett ansträngande skiftarbete med långa skift på nio timmar, kunde samma tid delas in i tre sextimmars-skift. Det fanns intressanta aspekter också för företaget att undersöka. Sagt och gjort, tillsammans med ledningen för monteringen ville vi få ett godkännande att få genomföra ett försök i mindre skala.
Svaret uppifrån ledningshierarkin kom blixtsnabbt: ”Är ni alldeles från vettet! Det här är politik!”
Kanske var vi i någon mån naiva som trodde att vi kunde få testa. Tänk om det hade lyckats!
Just det här hände för 25 år sedan. Sedan dess har arbetstidsfrågan bytt skepnad. Från en vital diskussion om förkortning till en nära på samstämmig debatt om förlängning! Höjd pensionsålder. Oreglerat arbete hemifrån. Mer beordrad övertid.
Aldrig tidigare har de objektiva förutsättningarna varit så goda för en arbetstidsförkortning. Automation och digitalisering skapar nya möjligheter. Och ändå backlash. Förutsättningarna ser givetvis olika ut inom den automatiserade bilindustrin än inom äldreomsorgen. Det går inte att lösa på arbetsplatsnivå eller avtalsvägen. Det krävs politiska beslut, en reform som ifrågasätter den kapitalistiska tillväxtlogiken.
Återigen. Kanske är det naivt att tro att det är inom räckhåll. Men å andra sidan, vad är alternativet till kortare arbetstid och bättre villkor i arbetet? Det har pågått en smygande avhumanisering av arbetslivets villkor under lång tid. Där förr arbetarnas kollektiva självförtroende hade en stark och positiv inverkan på samhällsbygget, har i dag det kollektiva missmodet en förödande verkan.
Jag tillåter mig att fortsätta vara naiv. Jag tror på en ny storkonflikt. Denna gång kring värdiga villkor i arbetet. Inflytande, respekt, demokrati – när kan det någonsin vara fel?
