Krönika: Bostadspolitiken måste vara mer än krisavvärjning

Bostadsbubblan, kallas det. Vad exakt är en bubbla? Namnet implicerar något ömtåligt, något som är förutbestämt att brista. En bubbla uppkommer när kapital ansamlas allt för snabbt, när en vara blir någonting som går att spekulera i. När man inte köper en vara för att använda den utan som en investering. Karl Marx skilde på en varas bytesvärde och en varas bruksvärde, där den förra innebär värdet av en vara utifrån vad den kan användas till, bytesvärdet innebär värdet av en vara på en marknad. Bostadsmarknaden har blivit problematisk eftersom bytesvärdet har tagit överhanden, vilket gör att det går att spekulera och investera i bostäder. I efterhand kunde bubblorna förutses. Det är särskilt lätt att vara efterklok när det gäller ekonomi. I efterhand går det att förstå att kortsiktighet leder till instabilitet. Men denna kortsiktighet tycks vara utmärkande för det ekonomiska system som kallas för kapitalism.

Bostadsmarknaden är en särskilt typ av marknad eftersom bostaden är en särskild typ av vara. Bruksvärdet av en bostad är lätt att förstå, eftersom alla behöver någonstans att bo. Men bytesvärdet av en bostadsrätt på en marknad är lite svårare. Bostadsrätten anses vara en investering, något som köps med lånade pengar eftersom den ska ge avkastning i framtiden. Därför behöver den som bor skydda värdet av sin investering. Det ligger i bostadsägarens intresse att se till att det fina bostadsområdet håller sig fint, att inga skumma typer flyttar in, eftersom skumma typer innebär att bostaden tappar i värde. Detta leder till en segregation i städerna, en social och ekonomisk skiktning. En bostadsmarknad blir extra viktig i en kreditdriven tillväxt där konsumtionen bygger på lån. Att låna pengar till en bostad anses vara ett klokt val, en investering (för den som har råd). Det är den framtida avkastningen som nu är hotad, det är inte längre säkert att bostadsrätten kan säljas för ett högre värde än den köptes för, eftersom bostadsmarknaden ska fungera så att bostäder hela tiden ska öka i värde. Det är denna funktion som nu är i fara.

Eftersom bostadsmarknaden skiljer sig från andra varor har bostadspolitiken varit ett prioriterat politikområde. Att ha tak över huvudet är ett fundamentalt mänskligt behov. Efter andra världskriget blev bostadspolitiken och socialpolitiken tydligt sammankopplade i Sverige. Den bostadssociala utredningen, som var en statlig utredning, skulle utreda problemen med bostadsmarknaden. Deras lösning var att bostadspolitiken skulle vara en del av den generella välfärdsstatpolitiken. Allmännyttiga bostadsföretag skulle vara kommunalt ägda och drivas utan vinstintresse. Denna utredning lade grunden för kommande bostadspolitik i decennier.

Men bostadspolitiken och socialpolitiken har skilts åt, och den är inte en självklar del av den välfärdsstatliga politiken, utan en del av finanspolitiken. Avregleringen av kreditmarknaden under 1980-talet kom att förändra bostadspolitiken, den kom att kopplas samman med inflationsmål och räntor som ett ekonomiskt styrinstrument. När vi pratar om bostadsmarknadens kris talar vi om en ekonomisk kris. Men bortom tidningsrubrikerna pågår en stadsomvandling. Utförsäljningen av allmännyttan har lett till hyreshöjningar så kraftiga att folk tvingas flytta. Det blir allt dyrare att bo, inte bara för dem som köper en bostadsrätt.

Rapporterna om bostadskraschen höjer ett varningens finger för en hotad ekonomi. Då kommer kraven på lösningar. Bostadsministern lovar att hyresrätter ska byggas. Se där, ett förslag som man ofta hör men som verkar så oerhört svårt att realisera för politikerna. Grejen är inte att bygga hyresrätter, grejen är att det måste byggas billiga hyresrätter i en högre takt än byggandet av bostadsrätter. Om rätten till bostad ska tas på allvar behöver bostadspolitiken vara mer än krisavvärjning.