Bland annat så kom det med en kille som var ifrån Häll… Ja, det kanske kan kvitta var han kom från. Han ansåg i alla fall att en anarkists främsta plikt var att bråka med polisen.
Vid ett stillsamt möte på Nya Konditoriet där de snälla tanterna serverade te och varm choklad, drog han fram en stor förskärare som han hade undanstoppad i jackan. Med den som vapen tyckte han att vi borde gå till angrepp mot samhällets förtryckare. Detta lyckades vi avstyra och efter det talade vi aldrig mer om för honom var och när vi hade våra möten. Trots all vår naivitet förstod vi att hans taktik inte var någon väg mot den rättvisa och frihet som vi hade vaga visioner om.
Jag är inte mot våld i varje tänkbar situation. Jag anser att det finns lägen där våld är berättigat. Det handlar inte bara om ett privat ställningstagande som gäller rätt till självförsvar och att ha civilkurage nog att handgripligen gå emellan när någon blir misshandlad. Det handlar också om en politisk ståndpunkt. Jag anser att det var rätt att stödja Vietnam i landets våldsamma strid mot de amerikanska ockupanterna. Jag anser att ANC:s ibland blodiga kamp mot apartheid i Sydafrika var moraliskt legitim. Jag anser att de danska och norska motståndsmännens sabotageverksamhet – och mord – under andra världskriget också var riktiga. Och det finns ganska många fler exempel.
Det politiska läget i Europa håller på att bli skarpare, mer polariserat. Extremhöger och nazism växer igen. Deras organisationer har träningsläger och beväpnar sig. De är orsak till merparten av det ökande politiska våldet i Europa.
Det är som om historien går igen.
Borde inte vänstern också beväpna sig för att kunna stå emot? Det finns en del som tycker det. Jag tror att anledningen till det dels är en ärlig känsla av att beredskap för självförsvar behövs. Dels handlar det nog också om gammal banal revolutionsromantik – om man inte får stå på en barrikad och kasta Molotovcocktails, så är det inget roligt att vara politisk engagerad. Och till en liten del handlar det kanske också om att ett litet fåtal tycker om att bråka. Ungefär som vissa fotbollssupportrar.
Jag är som sagt inte emot våld i alla lägen. Men i just det här läget är jag definitivt emot. Och för att säga det helt tydligt så anser jag att ”vänsterorganisationer” som i vår tid använder våld är direkt skadliga för vänstern och för hela samhällsutvecklingen.
Den historia som tycks gå igen är 1930-talets. Då växte den nazistiska rörelsen i Tyskland och tog till slut över landet med katastrofala följder. Vi vill inte att det ska hända igen.
Tysklands kommunistparti var världens starkaste och bäst organiserade. Det tog tydlig ställning mot nazisterna och mötte dem på gatan. Det innebar dagliga våldsamheter och många döda. Men Socialdemokraterna svajade. De tog avstånd från våldet och kunde därmed inte bilda front tillsammans med kommunisterna. Vänstern var splittrad. Nazisterna vädjade till de som ville ha ordning på gatorna. Inte bara borgerskapet utan också ”vanligt folk” lystrade till detta. Kommunisterna framstod som bråkmakare och fick inget brett stöd.
Vi måste lära oss av detta. Ska extremhögern hejdas så är det inte av maskerade killar med basebollträn. Nej, det är de folkpartistiska tanterna och sossegubbarna som måste mobiliseras. En bred folkrörelse med saft, ballonger, kaffe och bullar är det bästa vapnet mot nazisterna. Det är ”vanligt folk” som måste stå som front mot nazismen. Och ”vanligt folk” blir minst lika skrämda av militanta vänsterungdomar som av tokiga nationalister och rasister.
Som vänster har man ansvar att tänka rätt. Det här är ett läge att göra det.
