Jag gillar att gå. Cykla är också helt okej, springa gillar jag inte alls. Gå är bäst. Ibland fort, med stavar, för att mer intensivt träna kroppen. Ibland långsamt, strosande, för att uppleva nya eller hemtama miljöer. För det mesta i ganska rask takt, för att ta mig från en plats till en annan, röra på kroppen, få frisk luft, rensa huvudet. Men här i Adelaide, Australien, där jag nu befinner mig, går man inte. Här kör man bil. Särskilt när det blivit mörkt. Särskilt om man ska utanför de mest centrala delarna. Jo, det går att ta bussen eller spårvagnen också, för oss få som inte har en bil.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men gå, nej det gör man inte. Och absolut inte genom de parkområden som omgärdar stadskärnan. Jo, på dagen om det är fint väder och gärna efter den vackra promenadvägen efter floden, en väg som efter mörkrets inbrott ligger helt övergiven trots att den är vackert upplyst. Jo, jag vet, jag har gått där, alldeles ensam fast klockan bara var halv sju på kvällen. Jag går också till mina körövningar. Kyrkan där vi övar ligger 20 minuters promenad från min lägenhet i centrum, och jag går inte genom parken utan efter den hårt trafikerade vägen. Bilarna blir mitt sällskap. Tre gånger har jag gjort samma promenad, varje gång har jag varit helt ensam. Bilarna och jag. Frågar försynt mina nyvunna körkamrater om det är farligt att gå själv på kvällen. Nej, det tror de väl inte, ”bara du inte går igenom the parklands, fast du får väldigt gärna åka med oss hem”. Så nu blir det så. Jag går dit och åker bil tillbaka. Och det känns skönt att bli hemskjutsad. För lite rädd är jag i alla fall. Jag känner ju att jag gör något som avviker.
Men som en forskare som studerar rädsla och trygghet i det offentliga rummet är situationen minst sagt en nyttig erfarenhet. Att lära sig tyda nya koder i ett nytt land, att anpassa mig och inte minst att få perspektiv på det svenska. Tänker på hur det är i Umeå, på vintern när det är mörkt stora delar av dygnet men där vi är många som självklart går omkring i staden. Men visst finns också rädslan där, och det är framför allt kvinnor som är rädda för att röra sig själva i det offentliga rummet efter mörkrets inbrott. Och vi hanterar framför allt rädslan genom att skapa mer upplysta och transparenta offentliga rum. Belysning, sällskap hem, samt att parkera så nära den byggnad man ska lämna som möjligt är också de råd som finns uppsatta runt om på universitetsområdet. Affischerna skrämmer mig. Varför? Det är väl bra att få råd om hur jag ska bete mig? De skrämmer mig för att jag känner mig ansvarig. Om jag inte följer alla dessa råd får jag skylla mig själv, eller?
Tänker på den svenska debatten, om hur kvinnor allt som oftast varnas för att röra sig själva utomhus sent på kvällen och vilka kläder vi blir instruerade att bära om vi ändå väljer att gå ut. Genom varningar som kombineras med råd kring individuellt beteende riskerar ansvaret för situationen att förskjutas från ett samhälleligt ansvar till den individ som eventuellt drabbas av något. Varningar får därigenom en disciplinerande funktion som också placerar fokus på potentiellt farliga platser, inte på anledningen till att dessa platser är potentiellt farliga. Varför är kvinnor rädda i det offentliga rummet? Inte är det för att det är för lite belysning i alla fall. Men det blir ändå vårt ansvar att se till att vi håller oss på den ljusa sidan.
