Huvudargumentet i texten är att domstolen dömt utifrån ”enskildheter” (själva våldtäkterna), och inte tagit hänsyn till helheten, det vill säga att målsäganden umgåtts med Arnault efter det att våldtäkterna skett. Att sådant beteende inte alls är ovanligt hos våldtagna avfärdas som ”mer elaborerade psykologiska förklaringar”, som enligt Andersson ”blir för krystade”.
Vad som däremot inte tas upp i texten är motsvarande analys av Arnaults beteende. Jag vill drista mig till att gissa att det finns elaborerade psykologiska förklaringar, krystade eller ej, även till hans agerande i samband med våldtäkterna. I alla händelser borde väl även hans beteendemönster vägas in i en icke robotiserad dom? Anderssons text inleds så här:
”Det finns något outsägligt över mänsklig samvaro. Relationens essens yttrar sig inte genom språk och det språk som används har inte sällan andra innebörder och avsikter än det språkliga innehållet anger.”
Detta förhållande borde alltså hovrätten ha beaktat. Så hur har Arnaults ordlösa kommunikation sett ut? Jag har flera frågor. Om kvinnor ofta sänder ut outtalade signaler – sändes i detta fall möjligen några sådana ut om att målsäganden inte ville bli kvävd av Arnaults könsorgan? Om man är säker på att samlag är välkommet – varför inte vänta tills motparten är vaken? Och om man gör utfästelser om att någon ska få sova över hos en helt utan sexuellt umgänge – hur förvissar man sig då om att det är underförstått att man egentligen menar att övernattning är lika med överlåtelse av rätten att bestämma över sig själv?
Över huvud taget är det slående att diskussionen om utsända signaler alltid helt koncentrerar sig på just kvinnors signaler med innebörden ”jag vill ha sex”. Om nu det outsagda är så viktigt borde väl signalen ”jag vill INTE ha sex” väga lika tungt? Om jag exempelvis befinner mig mitt i ett samlag, och motparten börjar göra något som jag inte tycker om, kanske något som gör ont – ska motparten då märka att jag börjar andas ångestfyllt, kanske gråta, verka må dåligt? Ja, om vi ska vara konsekventa.
Om signaler räknas ska samlaget då omedelbart avbrytas, utan att jag behöver säga ett ord. Eller om jag följer med upp på ett hotellrum, verkar glad och öppen – men plötsligt blir fåordig, inåtvänd, drar kläderna tätare kring kroppen – är inte också det en ordlös signal? För att nu inte tala om motpartens ordlösa signaler (vilket mycket riktigt inte görs). Om en man slår dövörat till inför en kvinnas rädsla och smärta, om han ignorerar hennes stelnade kroppsspråk när han oförhappandes sticker ned handen i hennes byxor, om han säger en sak och gör en annan – är då inte det en öronbedövande signal om att han bortser från hennes självbestämmanderätt, att han behandlar hennes kropp som sin egendom? Jo, givetvis.
I Lena Anderssons icke robotiserade samhälle måste vi, i konsekvensens namn, nagelfara alla signaler. ”Tillvaron består inte av upphackade fragment”, står det i artikeln. Nej, den gör ju inte det. Och ”Människor bör betraktas som rationella”. Bör alltså Arnault betraktas som rationell? Jag har svårt att tolka resonemanget annorlunda. Och den som säger sig vilja ta emot någon i sitt hem, men lovar att det inte handlar om sex, borde i rationalitetens namn inte sedan penetrera henne sexuellt när hon ligger och sover. Gör man ändå det är man skyldig till en högst rationell våldtäkt – i ett robotsamhälle såväl som i ett inför samtliga omständigheter djupt inkännande samhälle.
För övrigt anser jag att mitt åsiktsförråd är urlakat efter allt jag ansett under året. Ovanstående åsikt är allt som ryms i undertecknads överbelamrade medvetande.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
