Men kriget lämnar aldrig mig.
I torsdags fick det fäste i tusentals ukrainska barn som väcktes av sireners skränande, stridsplanens muller och explosionernas dån. Barn som lever under blågula flaggor som vi, med bomber som inte fallit så nära oss sen andra världskriget. Barn vars barndom stjäls just nu.
Bomberna spränger inte bara byggnader och människokroppar i bitar. De spräcker den tunna fernissa som vi kallar för trygghet. Himlen slutar plötsligt vara oskyldigt blå och mättas i stället med fara, när som helt kan stridsplan skära genom molnen. Nästa steg är husen som kan hysa krypskyttar, sedan marken som kan dölja minor. Du vet inte vart du ska ta vägen, om du går mot eller från döden, bara att varje steg kan bli ditt sista.
I tystnaden innan krevaderna vill få inse att kriget ska bryta ut, bryta upp hem, bryta av familjeband, bryta ner människorna. Första bomben kommer som en chock oavsett hur tydliga indikationerna och förvarningarna varit. Askan och röken sprider sig över städerna, belägrar atmosfären och sätter kroppar i skräck. Stress strömmar i allas vener. Barnen tvingas växa upp snabbt och försöka förstå varför de vuxna är så tankspridda, varför deras blickar flackar och deras röster darrar. De försöker tyda suckarnas tyngd, vecken i pannorna, fukten på kinderna.
”Kriget är en katastrof som har ett högt pris. Framför allt förlorar människor sina nära och kära, de förlorar sig själva”, säger den ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyj i sitt känslomässiga tal kort efter de första explosionerna.
Människor förlorar sig själva.
En del av jaget förstelnas eller förintas och går aldrig att få tillbaka.
Det är svårt för den som inte upplevt krig att greppa hur genomträngande det är, hur det massiva våldet förändrar precis allt. Det närmsta vi i vår del av världen har kommit i modern tid är pandemin. Hamstring, restriktioner, karantän och stigande dödstal. Ändå är det inte ens i närheten. Kriget är ett virus som inget vaccin eller medicin rår på. Det smittar alla, ingen kan undgå giftet som finns i varje andetag.
Vladimir Putin, själva sinnebilden för den sinnessjuka hypermaskuliniteten som ligger bakom varje krig, är som en brutal far som ska prygla sin olydiga unge.
”Rysslands militära operation är självförsvar mot dem som tog Ukraina som gisslan”, domderar han i sitt tal. Några minuter senare är invasionen ett faktum. Världens största land är alltså offret i dramat och attackerar sitt grannland för att försvara sig.
Världens reaktioner är hot om sanktioner, men vad hjälper en sanktion den lilla människan mitt i ett storpolitiskt haveri. Barnen som undrar varför någon vill döda dem. Flickan som förlorar sin far eller modern som förlorar sin son. Sanktionerna kommer att drabba det ryska folket som redan levt under repression av en tyrann i över två årtionden. Putin och hans lakejer kommer det inte att gå någon nöd på.
När kriget nu är ett faktum ställs alla i Ukraina inför tre val: sticka, stanna eller slå tillbaka. Vissa av dem som flyr kommer att söka sig till Sverige. Många av de kommer att vara barn, precis som jag var för 35 år sen. Att jag togs emot med en öppen famn är skälet till att du läser det här.
Hur stor är Sveriges famn idag?
