Jag är ingen kebabfantast men det har legat ett kebabställe på Kungsgatan i Stockholm som jag länge vurmat för. Det började med att min morbror berättade att han brukade äta där på väg hem från krogen när han var i min ålder eller kanske ännu yngre. Jag, som trodde att kebab var en modern rätt och att man typ fyllekäkade barkbröd under en öppen eld när min morbror var ung, blev förvånad men också glad över denna anekdot. Tanken på att samma snabbmatsställe legat i samma lokal under så lång tid fyllde mig med en varm och trygg känsla, vilket antagligen bottnar i att jag är ett skilsmässobarn som flyttade runt en del under min uppväxt och därför har vissa problem med förändring.
När min pappas kompis berättade att han skulle stänga pizzerian han drivit sedan jag var liten började jag gråta. Jag lägger stora delar av min inkomst på att fika på Wayne’s Coffee eftersom jag är rädd för att det annars ska gå i konkurs. Inte för att jag tycker Wayne’s Coffee är särskilt bra eller mysigt utan för att jag brukade vara där mycket när jag var yngre och därför har diffusa minnen därifrån som jag är rädd att gå miste om ifall de konkar. En ledig dag spenderar jag helst i en saluhall i närheten av mitt hem eftersom det luktar folkhems-Sverige där inne (en alldeles underbar doft som är svår att specificera men som jag gärna skulle leva ett helt liv i).
För att verkligen grotta ned mig i sentimentalitet och få känna mig nära mina förfäder hade jag också tänkt att besöka kebabhaket på Kungsgatan någon natt på väg hem från klubben. Tyvärr kom livet emellan och nu är allt försent. Kebabstället har nämligen, efter 37 år i samma kvarter, bytts ut mot ett skitcafé. En hyfsat ny och gräslig kedja som håller på att ta över hela staden med sin fula logga i orange, lila och blått (tre färger som inte ens passar ihop). Det är ett sådant pretentiöst pisställe som säljer svindyrt bröd, ”kaffeprenumerationer”, pizza komponerad av influencers och folköl som säkert är brygd i någon lada utanför Järna av en kille med ljusbrunt skägg och en hund.
Som ni säkert förstår är detta fruktansvärda nyheter. Det spelar ingen roll att deras kardemummabullar är mycket godare än andra kaféers torra kanellängder, tvärtom är det i sig ett exempel på problemet med den här koncernen. Bullar ska inte vara så smöriga på samma sätt som sushi inte ska vara friterad och täckt av majonäs, det finns något snuskigt och överflödigt i det.
Jag förstår att mitt resonemang inte bara uppfattas som konservativt utan även irrationellt. Även de gamla krogarna som idag känns som odödliga dinosaurier var ju moderna en gång i tiden. Någon gång rullades den första kebabrullen i Sverige och kanske satt ett skilsmässobarn och tyckte det kändes skrämmande då på samma vis som jag nu känner med den smöriga kardemummabullen. Men, och här kommer den stora skillnaden: Kebabstället på Kungsgatan var ingen trendig kedja! Det hade, i kontrast till den fula kafékoncernen, en SJÄL.
Ett annat ställe som saknar själ och som därför skrämmer mig är nyöppnade baren ”Riche Fenix” på Södermalm i Stockholm. Det räcker med att kika in genom entrén för att förstå att vi nu befinner oss långt från den klassiska Stureplansinstitutionen som agerat Tinder för kultureliten sedan 1893. På ”Riche Fenix” är konsten ful, personalen otrevlig (och då menar jag inte på det franska lite nonchalanta viset utan på det stressade, kapitalistiska viset) och maten töntigt instagramvänlig. Jag hoppas att jag såg fel men jag är ganska säker på att jag skymtade en varmkorv i silverbehållare hos mina bordsgrannar.
Om ni inte vill att staden i ännu högre grad förvandlas till en historielös fasad föreslår jag att ni också söker er bort från de trendiga mainstream-krogarna och in till de få rum vi har kvar som fortfarande andas ”gamla Sverige”. Det kanske inte kommer vara lika gott eller fint eller trevligt, men det här är inte en fråga om smak utan om principer.
