Jag ser sorg i grabbarnas glanslösa pupiller på Bredängs torg. Centrum är deras väntrum, förvisade till periferin bakom en betongridå. De speglar mina egna tonårsögon under uppväxten på nittiotalet i så kallade ”Arabdalen” mitt i Hässelby villastad. Där människor hade lämnat sina länder med tomma händer men länderna inte hade lämnat dem. Föräldrarna avslöjade sina osynliga ärr i den släpande gången, de krökta ryggarna, de fadda blickarna, förstelnade i det tillstånd de anlänt. I brist på vägledare måste vi trampa upp egna stigar i ogästvänlig terräng.
Jag sökte frändskap i bröder födda av andra mödrar. I vår villrådighet samlades och samsades vi, med ett släktskap utan blodsband. Vi gick i cirklar, cirkulerade runt smärtan, sökte stillheten i stormens öga, men där finns bara mer tomrum. Sakta suddades vår historia ut, dunstade som imma på en backspegel. Amputerade från vårt arv förlorade vi vårt språk, våra sedvänjor, vår släktdräkt. Det enda vi hade var våra kroppar som var oåterkallerligt annorlunda och huskropparna som vi kallade vårt hem i hemlösheten. Vi var barn av vår plats. Stöpta i en underklass. I kollision med en krass samtid befolkad av en laserman, skinnbulor och körutdem-löpsedlar.
När vi inte smälte samman med vår omvärld utmanade vid den. Pekade långfinger mot de som pekade finger mot oss. Vi tillhörde inte denna nation, var decimerade till en fraktion i friktion mot dem. Så länge de betraktade oss som en samhällsfara underkastade vi inte oss deras fana. Blått för deras ögon. Gult för deras hår. Våra färger fanns inte med. Melaninet missanpassade oss, frambringade profetior om vårt misslyckande. Hur skulle jag få dem att inse att det bara är kosmetika som skiljer oss åt, att våra olika pigment är lika oväsentliga som smink. Skulle jag behöva vända in och ut på mig själv för att de ska se att mitt kött är lika rött som deras? Bara när jag själv ligger under jord skulle jag kunna göra anspråk på kvadratmetern framför min gravsten. Tills dess förblir jag en oinbjuden gäst som aldrig går hem.
Vi var inte längre vårt hemland, inte heller vårt värdland. Frysta i språnget mellan två kontinenter med ett stup som hotade att sluka oss därunder, svävande i ovisshet med varken fotfäste på våra föräldrars eller framtids mark. Föräldrarna såg sina rötter ruttna i oss. Samhället gav oss inte bördig jord att blomstra i. Vi var fast i ett skruvstäd där vi pressades ihop av gårdagen och morgondagen i en ohelig allians. Kvar var vi, vandrande besvikelser, vilsna i ensamhetens labyrint, ständigt sökande efter en utväg. Vi försökte bota vårt avkapade tillstånd genom att legeras med varandra. Men det var en artificiell identitet, knappt livsduglig. Sedda som frankensteinska monster, ihopsydda av stycken från kulturer, i jakt på gnistan som skulle ge oss liv.
Vi var slutet på en släktkrönika, sista generationen bland våra förfäder och förmödrar. Samtidigt var vi nykläckta med våra föräldrars släckta drömmar som vår skugga. Vi kunde inte undfly deras flykt, deras förlust av sig själva, den förföljde oss vart vi än gick. Uppgivna i vårt utanförskap framhävde vi det som gör oss udda. Vi skränade och påfåglade oss med vår klädsel och gester. Allt för att dölja det öppna såret som blödde i tystnaden.
Jag ser sorg i grabbarnas glanslösa pupiller på Bredängs torg och önskar att de blev sedda med dessa ord, satta i jord där de kan blomstra, omfamnade av ett land som vänt de ryggen.
