Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Så heter Hallands största åar och förr i tiden skulle alla svenska skolbarn, oavsett vart i landet de bodde, kunna rabbla dem i rätt ordning. Morsan och farsan kan fortfarande minnesramsan ”Vi ska äta, ni ska laga” trots att de växte upp 100 mil norr om de där vattendragen och aldrig någonsin satt sin fot i Halland. Utanför deras klassrum forsade istället Piteälven, Byöhđameiednuo, på sin väg från fjällen ner till havet. Men var den rann upp, eller hur den fått sitt namn, fick de aldrig lära sig. Jag tror fortfarande inte de har en aning. Och det har nog inte särskilt många andra heller.
Så kan det gå när en kanon ska följas. Urvalet kommer alltid handla om vad som anses relevant för majoriteten, medan minoriteten får se sig bortprioriterad. Det är därför som Norrland saknades i mina föräldrars skolböcker och det är därför som mina egna ungar fortfarande drillas i sydsvenska företeelser som bondestenålder och vikingar. Inte konstigt att min norrbottniska arvsmassa skriker av postkolonial ptsd varje gång vår blåbruna regerings kulturkanon kommer på tal. Vill vi verkligen tillbaka till den tiden?
För en svensk kulturkanon är ju ingenting nytt. Under större delen av den svenska skolans historia har en nationell kulturkanon funnits där, bara mer eller mindre officiellt. När ”Läsebok för folkskolan” lanserades hade den det uttalade syftet att vara normerande för svenska barns moraliska, religiösa och nationella fostran och generationer av svenskars uppfattning av svenskhet kommer från den boken. Men för många stannade det inte vid nationell högläsning. Skolan hade också ett mer handgripligt försvenskningsuppdrag där samer, finnar, tornedalingar, romer och andra osvenska individer skulle assimileras. Ända in på 1960-talet kunde den svenska identiteten bankas in med våld, om så krävdes. Tiotusentals människor, främst kanske i rikets norra provinser, tvingades överge sitt språk och sin kultur. Slets upp med rötterna till tonerna av ”Blåsippan ute i backarna står”.
Hur ska kulturkanonkommittén år 2024 förhålla sig till de människorna? Till de minnena? Inte alls, verkar det som.”Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång, det är vansinne”, deklarerade kulturkanonkommitténs ordförande Lars Trädgårdh nyligen i en öppenhjärtlig DN-intervju. Det är ett anmärkningsvärt uttalande, men inte förvånande. I skapandet av ett gemensamt ”vi” finns det inte plats för några minoriteter. Inte heller för några koloniserade. Och absolut inte för några kolonisatörer.
Vad Tidögängets kulturkanon rent konkret kommer att innehålla, eller ens hur det är tänkt att den ska användas, verkar ingen riktigt veta ännu. Inte ens kulturkommittén själv. Jag googlar hur det gått för Danmarks kulturkanon som lanserades 2006 för att ”värna danskheten”, men den finns inte kvar på webben. Tydligen var intresset så pass lågt att projektet raderades från kulturdepartementets hemsida efter bara några år. Idag är det ingen som pratar om den längre. Jag håller tummarna för att Tidöpartiernas vansinnesprojekt ska gå samma sotdöd till mötes.
Kulturkanon? Nej tack. Ei kiitos. Ijje gïjttuo.
