Våra inre bilder är känsliga för yttre påverkan, vare sig vi vill det eller inte. Ändå finns det människor som påstår att de bilder vi bär inom oss är mer eller mindre konstanta och att de dessutom är av sådan betydelse att de kan avgöra vilken nation vi har rätt att tillhöra. Senast påstod en politiker från Uppsala att man är svensk om man ser en björk framför sig när man hör ordet träd. Ser man ett mer exotiskt träd, då hör man inte hemma i den svenska nationen (SVD, 2/7).

För någon som är tvåspråkig bjuder det absurda påståendet in till tankeexperiment. Jag provar att tänka på det bosniska ordet för träd och det första som dyker upp i huvudet är en stubbe. En poetisk tolkning av det skulle kunna vara att exilen har kapat min bosniska identitet. En annan, troligare förklaring är att ordet för träd är detsamma som ordet för trä och det som blir av ett träd när man utvinner trä är just en stubbe.

När jag var barn och fortfarande bara hade ett språk att tillgå umgicks jag med en tjej vars föräldrar var från Slovakien. Jag minns hur fascinerad jag var när hon sa något till sina föräldrar på slovakiska för att i nästa sekund prata bosniska med mig. Hennes förmåga att växla mellan språken fick mig att undra vilket språk hon tänkte på. En gång frågade jag henne det och efter en stunds fundering sa hon: ”Jag vet inte, jag bara tänker”.

Hennes svar förbryllade mig då, men i dag förstår jag precis vad hon menade. Jag vet inte heller vilket språk jag tänker på. När jag gör ansträngningar att tänka på hur jag tänker kommer jag alltid fram till att mitt tänkande inte är språkberoende. Tankarna uppstår och hämtas sedan upp av det språk som är tillgängligt. Den processen blir särskilt tydlig när jag pratar med min syster som har bott här lika länge som jag. Vårt språk är en rörig blandning mellan svenska och bosniska med inslag av engelska. Tankarna löper på och språken får samsas om att plocka upp dem så gott de kan. Hade tänkandet varit språkberoende hade denna språkblandning inte varit ett naturligt inslag i våra samtal.

Å andra sidan skulle det kunna vara så att min syster och jag blandar språken därför att olika tankar är kopplade till olika språk, men den förklaringen tror jag inte på. När jag pratar med min moster som inte kan svenska behöver jag inte det svenska ordförrådet. Omvänt behöver jag inte bosniskan för att uttrycka mina tankar när jag umgås med min svenska sambo. Dessutom har jag ibland svårt att klä mina tankar i ord, och det oavsett vilket språk jag använder. Inget av de språk som jag pratar är så precist att det kan uttrycka alla tankar exakt så som de är i mitt huvud. Hade ­språket varit ett med tankarna hade glappet mellan tanke och ord aldrig uppstått.

Men trots att mina tankar inte är språkberoende påverkas mitt tänkande av språket. Jag minns när jag för första gången hörde uttrycket ”det brinner i knutarna”. För många som har svenska som modersmål är bilden i det uttrycket utsuddad. De förstår att det betyder att det är bråttom och sedan är det inte mer med det. Men första gången jag hörde uttrycket såg jag framför mig hur någon klättrade ner för ett rep som brann i knutarna och därför var tvungen att skynda sig ner till marken innan repet gick av.

Visserligen har jag svårt att avgöra om min tendens att se bilder i språkliga uttryck är ett personlighetsdrag eller om den har utvecklats tack vare min tvåspråkighet, men jag är säker på att tvåspråkigheten förstärker den. För mig är den dubbla språkliga hemvisten en tillgång som jag inte skulle vilja vara utan. Den gör mitt inre liv rikare och den har bidragit till att jag har blivit författare. En svensk författare. En sådan som kan tänka på ett träd och se en stubbe.