2016 befinner vi oss alla i en konstant Håkan Nesser-position. 2001 gjorde Killinggänget ett knasigt nätspel om honom på sin humorsajt Spermaharen. I rollen som deckarförfattaren Håkan Nesser kunde spelaren ”köpa porn” och ”suga gubbkuk”. Den riktige Håkan Nesser blev uppbragt och skrev ett argt inlägg där han kallade Killinggänget ”en samling dampskadade idioter som inte ens kan stava till empati”. Med påföljd att ordföranden för RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, skällde på Håkan Nesser för ett ordbruk som var kränkande mot dem som diagnosticerats med damp/adhd. Och så var det Håkan Nesser som fick be om ursäkt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Man kan föreställa sig hans förvåning: ”Men … Var det inte jag som var utsatt? Hur katten blev det så här?”
Exakt där befinner sig alla kulturarbetare idag. Varje gång du tror dig sparka uppåt i Den Förtryckande Strukturen dyker det upp någon från en annan förtryckande struktur och känner sig trampad på. Liv Strömquist angrep patriarkatet i Kunskapens frukt men anklagades från hbtq-håll för att vara heteronormativ och utgå från det binära könssystemet.
Den synnerligen spridda Bajsboken gjorde Pernilla Stalfelt med all säkerhet för att, i solidaritet med barn i den anala fasen, göra den pryda vuxenvärlden generad och bejaka barnets längtan efter tabubrott. I mitt Facebookflöde har upprörda röster påpekat att boken bara innehåller bilder på människor med vit hy och dessutom påstår att ”i Afrika bygger man hus av bajs”.
Till och med en gammal sjuttiotalsdänga som YMCA har jag hört ifrågasättas. Vad jag bara har sett som en hymn till hedonistisk bögkultur såg någon annan som en postkolonialistisk skymf mot den amerikanska urbefolkningen: de fem herrarna i Village people klädde ut sig till varsin machostereotyp och likställde därmed ”indianhövding” med ”byggnadsarbetare”.
Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om tingens rådande ordning. Å ena sidan gillar jag ifrågasättandet, hädandet mot heliga kor, problematiserandet och perspektivrikedomen. Motvilligt måste jag inse att även min barndoms mest ovärderliga läsupplevelser har sina fläckar och tidsavtryck, att det som är en festlig marginalkrumelur för mig är för andra en påminnelse om den koloniala historien.
Å andra sidan kommer jag inte ifrån känslan av att folk blundar med ena ögat och vägrar att erkänna ett sammanhang. Samt att tonen är så hätsk att människor med de bästa avsikter i världen snart inte vågar uttrycka sig utan att först lägga ut text och bild på remiss till samtliga minoritetsinstanser. Vilket, efter att alla har varit framme med rödpennan, torde resultera i ett lika uttrycksfullt manus som det i Magnus & Brasses sketch Manuscensorerna: ”Och samt kanske men nej”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
