Knappt hade jag sagt det förrän jag bet mig i tungan. Det var nog inte det svar som min dotter var ute efter. Kanske var det inte heller rätt – meningen med livet brukar ju anses som en av de eviga frågorna, ett sådant där ämne som man diskuterar i timmar sent på natten utan att komma någon vart.

Dottern gick någon annanstans. Kanske i jakt på bättre svar. Jag tänkte efter. Och… jo jag kom fram till att jag nog hade svarat rätt ändå. Men, dottern hade inte gillat svaret. Vad var problemet? Kanske inte svaret, kanske frågan var felställd.

Om man inte tror på gud så ligger det nära till hands att inte heller tro att mänskligheten har något slags uppdrag. Det finns alltså ingen större mening med människornas existens än med binnikemaskarnas. Och då tänker jag inte på att binnikemaskarna eventuellt har någon viktig funktion i ekosystemet. Det vet jag ingenting om, men jag gissar att de inte är så märkvärdiga. Det dör ut djurarter varenda dag. Vi kanske skulle klara oss utmärkt utan binnikemaskarna. Det kan ju låta lite fattigt som livsfilosofi, men så tänker jag.

Jag höll på att ropa efter dottern, men jag ändrade mig. Det låg något bakom hennes fråga. Kanske var det inte läge att jämföra henne med en binnikemask. Om hon hade kommit till mig för att hennes liv för tillfället kändes lite tomt så var det nog inte rätt grej att säga.

– Det var inget, ropade jag.

Jag fortsatte att tänka. Meningen med livet må vara att upprätthålla livet och inget annat. Men kanske frågan borde vara – vad är meningen med mitt liv? Ja, inte heller jag har något uppdrag från gud. Men jag vill ju vara i det här livet – det känns inte meningslöst. Ja, ibland kanske men för det mesta inte. Oftast har jag en känsla av att det finns en mening i mitt liv. En filosofi utöver likheten med binnikemaskarna. Ett uppdrag? Nej, knappast. Men i alla fall. Precis som många andra har jag haft en önskan om att få göra skillnad, att bidra till en bättre värld. Jag tänkte att jag kanske som konstnär kunde påverka människor. Och jag tänkte att mitt skrivande kanske också kunde göra det. Så tänker jag väl fortfarande även om det liksom ligger på en mer stillsam nivå. Dottern kom förbi igen.

– Jag ska gå in i ett politiskt parti, sa hon.
– Bra, sa jag.

Hon gick igen och jag tänkte vidare. Bra, hon gör något meningsfullt med sitt liv, hon gör något för oss andra. Det är så klart viktigt att ta hand om sig själv. En del skulle till och med säga att det är en plikt. Så skulle inte jag säga även om jag kan bli väldigt illa berörd av människor som ödar bort sina liv med tomma tidsfördriv, knark eller slöhet. Och tar man inte hand om sig själv kan man inte heller göra något för någon annan. Emmausrörelsens enkla filosofi är den motsatta – genom att hjälpa andra hjälper man sig själv. Det är också sant.

– Är det viktigt att göra något för någon annan?

Jag säger det mycket tyst, dottern hör inget. Jo, det är så klart viktigt. Varför tänker jag det? Tja för det är något som kommer av solidaritet. Eller kärlek kanske? Det är i stort samma sak tycker jag.

Jag tror att kärleken kommer inifrån människorna. Jag är övertygad om att det är en mycket starkare kraft än konkurrens och utslagning. Om det inte vore det så hade vi människor tagit kål på varandra för länge sedan.