Trots enkelheten blev klimatminister Romina Pourmokhtari ändå nyligen den sista i Sverige att föra fram en redan mycket uttjatad kritik: Bianca Ingrosso är en dålig förebild.

– Jag har väldigt svårt för livsstilen som hon torgför, sa Romina Pourmokhtari i intervjun med Dagens Industri och hänvisade till ett foto hon sett på 20 kassar fyllda med kläder som Bianca Ingrosso skulle sälja på en sajt för begagnade kläder. 

Klädmassorna hade gjort ministern mörkrädd. All denna överkonsumtion.

– Om alla som följer henne hade konsumerat och levt på det sätt som hon gör, så hade jag inte kunnat sova mer, för jag hade behövt jobba så hårt. Så jag blir lite upprörd, sa Romina Pourmokhtari i intervjun. Istället tyckte hon att Bianca Ingrosso borde använda sin plattform och makt för att påverka inom frågor som rör klimatet.

En större sten har knappt kastats i det besynnerliga glashus som är samtiden

Host. Om det ändå funnits någon som var statligt avlönad för att jobba med klimatpolitik. En minister exempelvis? Med nuvarande politik ökar Sveriges utsläpp med uppemot 10 miljoner ton fram till 2030, enligt regeringens egna budgetförslag. Anslagen för klimat och miljö minskar samtidigt med 259 miljoner kronor nästa år.

”Jag blir lite upprörd”. 

En större sten har knappt kastats i det besynnerliga glashus som är samtiden. (Det där sista var faktiskt min formulering, inte Björn Ranelids).

I min hjärna korsklipps två händelser. Klipp: Kritiken mot Bianca Ingrosso. Klipp: Det möte med Fossilfritt Sverige som Pourmokhtari ställde in i oktober, där säkerhetsskäl kopplade till Extinction Rebellion angavs som skäl. Det visade sig senare vara en enda klimataktivist anmäld till mötet, en 70-årig man. Hans inställning till den globala upphettningen var alltså också fel. Host, igen.

Allt är så luddigt. Kanske borde Romina Pourmokhtari dela ut en linjal? På en skala mellan klimataktivister och influencers – vad är rätt nivå på engagemang? Tre centimeter möjligtvis? Konsumera mindre, men knip igen kakhålet om regeringens tydliga plan: Att föra Sveriges klimatarbete baklänges. 

De står här varje fredag och ber om en framtid för sina barn

En fredag går jag förbi riksdagshuset, där en grupp XR-aktivister står och sjunger bakom plakat. Det är iskallt, jag har för tunna kläder men vill ändå vara med. ”Jag har gått musikklass” hör jag mig säga. Ingen bryr sig, men verkar glada över att någon går förbi utan att titta i marken eller nervöst fästa blicken mot en ovanligt intressant fiskmås. 

I en halvtimme står jag sedan omsluten av tantkvinnor och sjunger låtar som ”Byssan lull” och ”Idas sommarvisa”, med nya texter på klimattema: ”Du kan inte tro på vår framtid, Ifall inte du sätter fart. // Ställ kraven att fixa klimatet. Då kommer förändringar snart. ” 

Det är lite knaggligt textsatt ibland, men körgänget gör mig rörd. Att de står här varje fredag och ber om en framtid för sina barn.

Vi har inte lämnat tjugo kassar till Sellpy som Bianca Ingrosso. Men när jag tittar upp mot riksdagshuset minns jag att vi ändå gör fel. Vissa, som Fredrik Kärrholm, riksdagsledamot för Moderaterna, har kallat klimataktivister för ”terrorister”.

Jag väntar på en linjal. En våg. Ett mått. Jag misstänker att gränsen helt enkelt går vid att vara lite för störig. Att inte påminna om att regeringens klimatarbete väger mindre än ”drömmen i en fjäril”, mindre än en fis. 

Det är för sorgligt och dumt.