En annan gång var jag på en demonstration mot Gazakriget, ett svar på bilderna på palestinska barn som hade bränts sönder i attacker med vit fosfor. På torget plockade någon fram en israelisk flagga och en tändare. Omar Mustafa var där. Omar, som lett en skolkampanj tillsammans med RFSL för att prata om lika rättigheter och antidiskriminering, en av de få som också förstår hur religion och politik hänger ihop. Han höll killen med flaggan i handen och förklarade att den israeliska staten är brutal, men att man sänder ett helt annat budskap genom att bränna flaggan. Han sa att flaggan är i det närmaste helig för många judar, och att det inte är judar vi protesterar mot.

Mehmet och Omar har nu huvudroller i en konspirationsteori som blivit ”fakta” i och med Sameh Egyptsons avhandling, som godkändes i Lund för en dryg vecka sedan. Säpo har redan använt teorin, från Egyptsons debattböcker, som grund för att stänga två muslimska friskolor med fläckfritt förflutet.

Mehmet nämns över 80 gånger, Omar minst 180 gånger. De pekas ut som ledare i en ”ultrareaktionär” islamistisk extremiströrelse som infiltrerat politik och samhällsliv för att införa shariadiktatur. Men en ultrareaktionär skulle väl inte sitta och övertyga unga killar om vikten av feminism? Och jag känner ju Omar. Jag vet att han delar alla mina viktigaste frihetliga, feministiska, antirasistiska åsikter, och att hans politiska mål är social rättvisa. Jag vet att det som sägs om honom inte bara är lite fel, det är raka motsatsen. Som när en S-kvinna i Skövde skrev en insändare om att S inte kunde ha såna som han, som ville ”kedja kvinnor vid spisen” i partiet, och ingen brydde sig om att han just då var föräldraledig från sitt chefsjobb för att hans fru skulle kunna plugga. Ett mer feministiskt familjeupplägg än de flesta män i Sverige hade gått med på.

Därför har jag, sedan han petades från S, vägrat acceptera att man ljuger om muslimer. I den antimuslimska rörelsens ögon gör det mig till smittad av tankeviruset islam. Eller som Magnus Ranstorp skrev i SvD, ”woke-islamist”. En slags blandning av de två hemskaste saker en reaktionär vit man kan tänka sig: progressiva aktivister för mänskliga rättigheter allierade med de ”andra”, med dem som de vita kränkta männen ser som sina främsta konkurrenter om toppositionen i ­patriarkatet. Detta hade varit skrattretande, om det inte hade varit så att lögnerna om muslimer och oss som försvarar dem nu börjar leta sig in i akademi och i myndigheter. 

Egyptsons handledare och prodekanen på hans fakultet påstår att hans ”fynd”, är ”viktiga för svensk demokrati” och att Egyptson är en av de få som ”vågar” granska muslimer. Samtidigt som bara studieförbundet Ibn Rushd granskades formellt 36 gånger förra året, utan att några betydande oegentligheter hittades.

”Informationspåverkan” är ett modeord. Ändå talar våra säkerhetstjänster hellre om en massakrerad och fängslad egyptisk rörelse än om att konspirationsteorin om den har uppfunnits och sprids av Egypten, Saudi­arabien och Förenade Arabemiraten för att krossa alla oppositionella muslimska folkrörelser som motsätter sig ländernas maktambitioner. Internationellt har många kritiska artiklar skrivits om dessa attacker på demokratiska organisationer. Men i Sverige har Säpo och högermedierna svalt lögnen med hull och hår. Att Lunds universitet lät Egyptson bryta mot varenda regel och rutin i boken var förutsättningen som ­möjliggjorde att den nu stämplats som forskning. 

När dessa konspirationsteoretiker säger att de inte har något emot vanliga muslimer, det är ”den muslimska globala konspirationen” de bekämpar, är det svårt att inte associera till hur antisemiter i hundra år har hävdat att de inte har något emot enskilda judar utan bara försvarar sitt land mot ”judekonspirationen”. Retoriken och ”bevisen” bestående av lager på lager av indicier, är identiska. Det är inte ”viktigt för demokratin”, tvärtom borde det få alla varningsklockor att ringa.