Bara 15 timmar in på nya året, sket det sig. Jag hade lovat mig själv att bemöta omvärlden med ett nyfiket ja och… eller ett snällt ja, men… Vi har nyss bränt lappar i en kopparkittel med några specifika saker och beteenden jag absolut inte vill ha med mig in i 2018. Glömde såklart att en ny lag inte så lätt efterföljs över en natt kanske just för att den den instiftats lika plötsligt. Glömde också att det krävs övning i det nya ovana men ack så önskvärda beteendemönstret. Det sket sig ganska direkt med andra ord.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag vill ju egentligen bara vara en betydelsefull person och att mina närmaste, min omgivning och de flesta andra ska känna sig betydelsefulla. Jag lyssnar lite på Olle Ljungström, sen på Freddie Wadling, glider över på Whitney Houston och funderar på deras enorma betydelse för så många. Och hur smärtsamt lite de kanske kände av sin betydelsefullhet.
#moderjord – det måste bli hennes hashtag! Jag har den senaste tiden gått och funderat på vad moder jords hashtag ska bli, när hon också reagerar och säger ifrån och säger “metoo”. Ja, och samtidigt har kampen i vardagen pågått; om hur arg en får bli och på vem och om vad, där vi går, mår och beror, på vår modersjord. Utan henne – inget liv. Vår viktigaste feminist: Moder Jord.
Kommer att tänka på en obehaglig artikel om en dagstidningskoncern. Och om ägarna och fordringsägarna kring den. Och jag fastnar vid fakta, eller om det är alternativa sådana, om en klubb som sägs bestå av “betydelsefulla personer”.
“Alla betydelsefulla personer är med i den här herrklubben”, säger en medlem i den här kungliga omoderna klubben. Betydelsefulla personer? Enligt vem? För vem? För samhället? För dem själva? Jag tänker att jag är (och strävar efter att vara) en betydelsefull person och att jag har många betydelsefulla personer omkring mig. Enormt betydelsefulla. Och de i sin tur både är betydelsfulla för och har betydelsefulla personer omkring sig. Och en gång i tiden var jag betydelsefull för till exempel Peter Hjörne, som då ville ha mig som krönikör i hans tidning. Är jag kanske fortfarande betydelsefull för honom? Och den dära herrklubbsmeydelsefulla liv och gärning till, är totalt oberoende av den sortens uppmärksamhet. Vi pratar om fosterföräldrarna, familjehemmen, kontaktpersonerna, de gode männen, frivilligarbetarna, medmänniskorna, föreningsmänniskorna… De verkliga förebilderna som oannonserat följer sitt hjärta och lyfter och stärker de kanske just nu svagaste själarna. Men, som ortopeden sa om min då brutna fotled “Om den, (fotleden) just nu är den svagaste och mest sköra del på din kropp, så kommer den bli den mest tåliga och slitstarka efter läkningstiden och viss rehab. Så om något kommer brytas i framtiden, så är det inte den fotleden i alla fall.” En insiktsfull liknelse – om än långsökt – och ganska betydelsefull.
