Det finns en skivaffär där jag trots regelbundna besök under ett drygt års tid bara har lyckats köpa en enda skiva. Även den enda gången var jag nära att misslyckas – ägaren tyckte att det bara skulle vara konstiga ljud om jag inte kunde estniska – men till slut fick jag ändå köpa den efter att ha förklarat att jag visst förstod en hel del och i synnerhet detta bands texter (jag hade alldeles nyss varit på en vansinnesluff landet runt för att se dem live flera gånger).
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Butiksinnehavaren själv avskydde bandet och dess frontman, i synnerhet efter att han spelat med dem på ett gig en gång på nittiotalet, eftersom han var den enda trummisen i hela Tallinn som var ledig just den gången. Ändå blev det den gången så att jag blev kvar i ett par timmar, snackade med skivförsäljaren och fick röra vid en riktig raritet som han hade väl bevakad bakom kassan: den finska originalpressningen av J.M.K.E.s debutalbum “Külmale maale”. Tyvärr hade jag inte hundra euro till den. Han tyckte att jag såg ut som en arg kommunist.
Skivhandlaren – låt oss kalla honom herr V – har kommit att bli något slags vän. “Det här kan du använda i en bok” brukar han inleda sina historier med. Och vilka anekdoter han levererar till det starka kaffet i affärens gamla soffor eller över sena indiska middagar i Gamla Stan! Berättelserna om nittiotalets Tallinn och sjuksköterskepraktiken han gjorde som artonåring varvas med reflektioner om den sovjetiska sexualiteten och idéer om att alla skandinaver heter doktor Berglund, är swingers och lyssnar på Burzum på julafton. Han har i princip gett mig en hel roman redan.
Även omgivningen får historier. Efter den där gången då det hade snöat så mycket i Tallinn i november är jag till exempel övertygad om att de italienska turisterna ofta berättar om när de gick längs den vintrigt sagolika gatan Pikk och en full est kom fram och pratade om att snögubbarna de fotograferade var gjorda av kokain (i själva verket är han ryss och nykterist).
”Ibland får man hjälpa honom litegrann. Påminna om att butiken stängde för en halvtimme sedan, se till att han tar en paus i pratandet för att låta andra kunder köpa sina skivor innan de ger upp och ställer tillbaka fynden för att gå därifrån. ”
Ibland får man hjälpa honom litegrann. Påminna om att butiken stängde för en halvtimme sedan, se till att han tar en paus i pratandet för att låta andra kunder köpa sina skivor innan de ger upp och ställer tillbaka fynden för att gå därifrån. Kanske ge ett gott råd då och då, förklara att den där tjejen nog inte blev sur och gick därifrån för att hon var en amerikansk liten prinsessa som misslyckats med att ta med sina droger över gränsen, utan för att han var rysk på det där sättet som vissa inte riktigt är vana vid.
I stället för att säga att du vill spy när hon sa att hon letade efter billig gammal estnisk vinyl kanske du kunde visa den där backen med gammal estnisk populärmusik som du faktiskt också har? Eller hänvisa till loppmarknader? Nu kommer i stället en traumatiserad amerikansk prinsessa gå och berätta om det fruktansvärda stället som bara säljer nyproducerad vinyl och har en ägare som vill spy.
Lycklig är den som har en skivaffär eller ett antikvariat att hänga i! Visst, har jag väldigt begränsat med Tallinntid någon gång och vill hinna gå till fler ställen händer det att jag undviker butiken. Herr V kan vara på gott humör och då tar besöket en hel dag. Men allra oftast är det en självklarhet att gå dit även om jag bara är i stan ett par dagar. Jag slänger in ryggsäcken och väskan bakom fåtöljen där de inte är i vägen (herr V tycker däremot att jag ska sluta vara så skandinavisk och i stället lägga dem i soffan så de inte blir smutsiga), går igenom den estniska populärmusikbacken ifall han har fått in något av Vennaskond och glömt lägga undan det åt mig medan han babblar färdigt med en kund.
Oftast hinner jag göra en genomgång av några av de ryska hyllorna och sätter mig sedan ner med några skivor som jag tänkt försöka köpa. Därefter kommer kaffet och genomgången av de gånger herr V trott sig se mig på stan sedan mitt senaste besök. Man lyssnar på någonting på hög volym, googlar det han för dagen pratar mest om, diskuterar sex, lyssnar på anekdoter och galna teorier tills ögonen går i kors. En fanatisk japansk vinylsamlare kommer in och det är ett bra tillfälle att smita in bakom den blågröna dörren i hörnet, ner för den katakombliknande trappan till toalettstolen som står nästan fritt i källarrummet med trampat jordgolv, ett brunnslock från A. Tõnisson och ett lager av tusentals ännu osorterade vinylplattor. Samtalen fortsätter, man gör ett försök att köpa de där plattorna man haft framför sig sedan man kom men misslyckas, börjar bli hungrig och sedan stänger affären.
Jag tror nog att herr V har koll på sina affärer, men för säkerhets skull kan jag inte låta bli att säga till honom ibland. Ge inte bort saker gratis till alla du pratar med. Låt mig betala för den där souvenirknappen från ungdomsgymnastikmästerskapen i Pärnu 1967. Prata inte så mycket att folk inte kan köpa dina varor, och snälla, säg inte till kunderna att du vill spy. För om butiken gick omkull skulle jag inte veta var jag skulle göra av mig riktigt. Min skivsamling skulle vara oförändrad men livet skulle bli fattigare.
Bäst just nu: Hallonsäsong!
Sämst just nu: Persikosäsongen som inte riktigt blev av.
