Men en alkoholist kan se ut precis hur som helst. En missbrukare kan också ha ett vanligt mellanchefsjobb, hämta barnen på förskolan och diskutera bolåneräntor med grannarna i medelklassförorten.
”Oavsett om du är fattig, rik, outbildad eller har samlat högskolepoäng på hög riskerar du att drabbas. En stor grupp av missbrukarna finns inom näringslivet, och det är en grupp som ofta blir osynlig”, säger Anders Dalenius i en intervju i Resumé nyligen.
Han har en lång och framgångsrik karriär som reklamare och pr-proffs bakom sig. Och en minst lika lång karriär som missbrukare. Nu har han varit nykter i 13 år och är just nu på gång att starta upp en behandlingsverksamhet för yrkesverksamma som vill ta sig ur sitt missbruk.
En annan nykter alkoholist som du kanske läst om den senaste veckan är Rebecka Åhlund. Hon är framgångsrik skribent och författare, bor i London med sin framgångsrika filmproducentman och två barn. Hon lever vad som åtminstone på ytan ser ut som ett tvättäkta framgångsliv.
Men Rebecka Åhlund är också alkoholist. En ”högpresterande alkoholist”, som hon kallar sig själv. På en vecka hemma i Stockholm hann hon med 17 intervjuer om sin nyutkomna roman ”Jag som var så rolig att dricka vin med” (Natur & Kultur). Det är en självbiografisk dagbokshistoria om hennes första år som nykter och tillfrisknande alkoholist. En lika lättläst rolig som sorglig och knivskarpt träffsäker skildring av ett eskalerande alkoholmissbruk och alla dess konsekvenser på kropp, själ, vardag och omgivning.
Litteraturhistorien är full av fulla författare. Bukowski och Baudelaire, Duras och Hemingway, Lundell och Enquist, Kerouac och Rhys. Alla har de bidragit till den romantiserade bilden av det missbrukande geniet. Rödvin, whiskey, champagne, mellanöl, hasch och kokain. Det svarta hålet inuti bröstkorgen ser likadant ut oavsett val av berusningsmedel. Bakom varje fylla finns nästan alltid samma grundorsak, flykten från sig själv, från rädslorna och den kravfyllda verkligheten, från ensamheten och självföraktet.
Marguerite Duras sägs ha druckit ett glas vin i timmen medan hon skrev sina romaner. Det tyckte Rebecka Åhlund var ett bra ideal att leva efter som författare.
Men drömmen om det frisinnade, kreativa rock’n’roll-livet är aldrig så skimrande i verkligheten som det verkar. En missbrukares levnadshistoria slutar ofta i panikångest, självhat och inte sällan i en alltför tidig död. Det gäller oavsett om livet har levts i ett soprum eller ett slott, med vinluncher på hippa London-restauranger eller på tjackade efterfester i en andrahandstvåa i Farsta.
I fjol kom den amerikanska författaren Leslie Jamisons senaste bok ”Tillnyktring” (Weyler förlag). I den nästan 600 sidor tjocka essäboken går hon igenom alkoholens roll i litteraturen och kulturen i stort. Det är en omfattande bok, som är skriven med rapp och lätt hand. Jamison beskriver sig själv som en ”välartad vit tjej från övre medelklassen” och att hennes alkoholism därför länge togs med en axelryckning av omgivningen.
Jamison och Åhlund har mycket gemensamt och gör en viktig gärning när de lyfter just det kvinnliga medelklassperspektivet för alkoholisten.
En helt annan sida av missbruket finns beskrivet i journalisten Eric Roséns kommande debutroman ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”. Den handlar om hans pappa som var missbrukare och dömdes till fängelse för ett mord han inte minns om han begått.
Pappan dricker dagligen två flaskor vin, tar amfetamin och knaprar sömntabletter, men ses ändå som mer normal än mamman som är nykterist och gör andra obekväma genom att sticka ut, skriver Rosén i inledningen av boken som beskriver uppväxten i ett miljonprogramsområde i Nyköping ”där papporna är alkoholister och mammorna röker för mycket”.
Det är omöjligt att komma ifrån hur demokratisk beroendesjukdomen är. Och det är viktigt att poängtera det gång på gång. Att beroendet kan äta upp en människa och rasera livet hur välpolerat och romantiskt det än ser ut på fasaden.
De här historierna visar också på lösningen ur beroendesjukdomens helvete. För bakom det romantiska skimret om det kreativa geniet är det lätt att glömma att alkoholism faktiskt är en dödlig sjukdom.
En av de mest gripande berättelser jag har läst om beroendesjukdomens helvete skrevs av Mimi O’Donnell i Vouge förra hösten. Hon var gift med den Oscarsbelönade skådespelaren Philip Seymour Hoffman. I en personlig text beskriver hon deras fantastiska liv tillsammans. Hon berättar om hur Philip haft problem med alkohol och tagit heroin i 20-årsåldern men varit nykter och gått i en tolvstegsgemenskap i över 20 år när han plötsligt börjar tappa hoppet och grubbla över sitt liv. Han tar ett återfall och sedan går det snabbt utför.
Den 2 februari 2014 hittades han död i sitt badkar med en spruta i armen. Enligt läkarundersökningen hade han en mix av heroin, kokain, bensodiazepiner och amfetamin i kroppen vid dödstillfället.
