Jag har flera gånger tänkt på det helt otroliga sammanträffandet det vore om det är så att jag härstammar från Danmark och sen så råkade vi hamna i Sverige x antal generationer senare. 

När jag har presenterat mig på spanska har jag ofta sagt att ”jag är född i Chile, bor i Sverige och heter Danmark”. Förutom skratt har det väckt nyfikna frågor om mitt ursprung.

För att försöka bringa klarhet i det skandinaviska ursprunget skickade jag in ett DNA-test till ett släktforskningsföretag för några år sedan. Det gick ett par månader innan jag fick svar och till min förvåning visade det inte på någon som helst koppling till Skandinavien överhuvudtaget. Det märkliga var dock att jag fick ett flertal släkt-matchningar med personer i Sverige med svenskklingande namn. Jag kontaktade en av dem. Det visade sig att han var adopterad från Chile. Stulen från sin biologiska familj och bortadopterad till Sverige. 

En annan svensk match jag fick nyligen var också han adoptivbarn och för bara några månader sedan fick han kontakt med sin biologiska mamma och veta att även han stulits. Flera av de andra på min match-lista har samma historia. Stulna och bortadopterade. 

Jag minns när detta uppdagades för drygt tre år sedan efter en granskning som SVT gjort i samarbete med chilensk TV. Så fasansfullt. 

Adoptionscentrum, en av de största förmedlarna av adoptioner till Sverige, som spelat en central roll slog snabbt ifrån sig och förnekade att de skulle gjort något felaktigt. 

Idag vet vi mycket mer och berättelserna från mödrarna som blev bestulna på sina barn är alldeles för många och fruktansvärda. Jag tänker som mamma om jag blivit berövad mina barn vid födseln. Den tanken går inte ens att tänka utan att min andning avstannar. 

Det är smärtsamt att ta in när jag läser om de barn som stals och idag, mer än fyra decennier senare, fått veta sanningen – att de aldrig blev bortlämnade, utan bortrövade. Deras svenska föräldrar som hade en enorm längtan efter ett barn och fick ett som de trodde någon annan mamma inte ville ha. I själva verket lämnades en mamma med obesvarade frågor om vad som hade hänt med deras barn.

Dessvärre är det inte bara adopterade barn från Chile som stulits. Tvärtom har det förekommit liknande oegentligheter från majoriteten av större länder som Sverige adopterat ifrån. Vi vet det nu. Och dessa barn och föräldrar måste få upprättelse. Sanningen måste fram. Det är bra att Lena Hallengren äntligen, efter flera år av påtryckningar, också verkat förstå det nu.

Men det är inte bara sanningen som måste fram. Vi måste också dra lärdomar. Och kanske är det lätt för mig att säga som har barn. Jag erkänner att jag inte fullt ut kan föreställa mig hur det känns för den som inte kan få barn och inget annat hellre vill. Jag har dock själv verkat politiskt för att möjligheterna att uppfylla den önskan ska bli fler. Men vi kan aldrig acceptera när profiteringen av människors längtan efter barn resulterar i exploatering och barnarov.  

Så har jag resonerat när det gäller surrogatmödraskap och så känner jag nu även angående internationella adoptioner. För det här stannar inte vid det som uppdagats om de illegala adoptionerna från Chile mellan 1960 och 1990. Än idag går det inte att garantera att adoptioner sker under rättssäkra och etiska former och flera gånger under 2000-talet har det rapporterats om misstänkta oegentligheter vid internationella adoptioner till Sverige.

Jag tittar på den svenska namnen på listan över mina DNA-träffar. Och så tänker jag på mamma som födde mig i januari 1974 på sjukhuset Barros Luco i San Miguel, utanför huvudstaden Santiago. Det kommer så oerhört nära. Tänk om. Tänk om. Längre orkar jag inte ta den tanken.