Månen skapades av en komets kollision med jorden där materia lösgjorde sig och förstenades till en stenglob som cirkulerar runt oss och ständigt påminner om en förlorad del. 

Konflikter har slungat iväg en del av mig, som nu cirklar runt som oåtkomliga avlägsna himlakroppar. Jag blickar mot den svarta himlen och ser bara en månskära, likt en lie jag är rädd för att skära mig på.

Inneboende i varje relation finns en separation. Har relationen avslutats kärleksfullt fullbordas separationen när jag har sörjt förlusten. Om relationen lämnat sår i mig blir den inte fullkomlig av sig själv, då krävs en försoning.

Hade jag kunnat uttrycka känslorna och blivit mött i dem hade försoningen skett direkt. I det osagda uppstår en lång eftersläpning, ett tidsgap jag kan slukas i. Tiden anspänner relationsbandet och tunnar ut det till bristningsgränsen. Relationen kan kännas avkapad men hänger på en skör tråd som vägleder mig till personen, vare sig hen är levande eller bortgången.

För försoning kan det krävas en resa in i de innersta mörkren som känns lika svindlande som en färd ut i den yttersta världsrymden. En relation kan ha isolerats och förstenats så pass att det kan te sig omöjligt att ta sig dit. Når jag fram väntar ett kallt och kargt landskap där jag är rädd att fastna och inte kunna ta mig tillbaka till livsvärmen.

För att återfå hela mig måste jag vara en emotionell astronaut. Jag behöver utrusta mig, ta hjälp av vänner och experter. 

När jag närmar mig och riktar ljus mot den brustna relationen träder den fram allt mer. De ljusa topparna och mörka kratrarna, konturer av konflikterna, spår av alla år då vi var tillsammans, tills uppbrottet blev ett avbrott.

Likt månens har försoningen sina faser. Sorgen, ilskan, rädslan, skammen i den ordning de kommer, överlappandes varandra. Rannsakandet av mig själv, bortplockande av offerskapets skygglappar, öppningen för den andras världsbild, den egna skuldsaneringen, erbjudandet av en ursäkt, kapaciteten att motta ett förlåt, viljan att gottgöra och gottgöras. 

När jag ser att det gör lika mycket ont som jag har älskat inser jag också att vägen tillbaka till kärleken är att ta sig igenom smärtan.

Försoning handlar om att stanna upp och lyssna på min inre röst, den som låter som en viskning men egentligen är ett tystat vrål ur mitt bråddjup.  Att sålla bort surret, kakafonin som förvillar, de yttre rösterna som förvirrar, den inre kritiken som förtrycker.  Att höra min spädaste stämma, den som darrande uttrycker det sköraste inom mig.

Fiktiva gränser klyver planeten itu, folk sliter isär varandra över jord och tro.

Jag vet att jag försonats när jag känner kärlek varje gång jag tänker på personen. Smärtan är ett avlägset minne och inte något som upptar mitt sinne längre. Jag kan möta personen i nuet, fritt från det förflutna. För försoning är att uppnå frid genom att sluta fred i sitt inre krig mot dem vi en gång älskat.

Försoningen blir ett förlösande av kärlek och i viss mån en återfödelse, en tillbakagång till det ursprungliga, det oförstörda hela. Först när jag försonats med alla som jag har skadat eller som har skadat mig kan jag förenas helt med mig själv och lysa klart som en fullmåne. 

I en sargad värld med förargelse och misär är behovet av kollektiv försoning akut. Det behövs ett slut på den våldsvåg som åsamkar nya sår. Där responsen är vedergällning och strid snarare än goda gärningar och läketid. Fiktiva gränser klyver planeten itu, folk sliter isär varandra över jord och tro. Varje dåd mot en människa är en söndring av mänskligheten. Men försoning är alltid möjlig, även när den känns lika avlägsen som en månfärd.