Allra mest har jag just nu lust att fördjupa mig i manglandets konst, hur trådarna ligger i linnetyget, hur varm värme tål egentligen lin? Fördjupa mig i min ena femochetthalvt-årings önskan: Mamma, kan inte du lära mig alla namnen på blommorna, så att jag kan dem, så att jag kan säga vilken blomma som är vilken och berätta för dem som inte vet? Fördjupa mig i min andra femochetthalvt-årings önskan: Mamma, hur bygger man ett hus egentligen, hur börjar man, vad bygger man först?
Allra näst mest har jag lust att gå ner i källaren och hämta min kofot, ringa hyresvärden och om hen säger nej, bryta upp de två lägenheterna som står tomma, outhyrda och outnyttjade. Öppna upp dem, möblera och befolka dem. Varmare för grannarna bredvid och för de som befolkar de tomma, outhyrda och outnyttjade lägenheterna. Ja herre/fru gud, och om någon ifrågasätter min handling och undrar varför så svarar jag som Kanadas Prime Minister svarade på frågan om varför han bildat en jämställd regering: Because it’s 2015!
Ja, svårare än så är det inte. Because it’s 2015.
Förresten är det samme Prime Minister som helt nyligen bestämt sig för att ta emot flyktingar från Syrien.
Jag tycker att hans svar ger hopp och mod och en tilltro till att fler kommer gå i hans spår. Jag hade egentligen inte tänkt skriva om politiska beslut och tankebanor, men hur en än vrider på det så handlar hela livet om det. Jag hade tänkt skrikskriva om att ”Det sista Linnéstan behöver är en nyöppnad suntanspraystudio! Det är det sista vi behöver! Och är det så att de som tänker öppna den jävla studion fått starta eget-bidrag för den så säger jag nej!!!” Nej, nej, nej, det finns inget behov av det. Folk går INTE man och kvinna och människa ur huse för att leta rätt på en f-ing suntanspraystudio! Folk går människa, man och kvinna ur huse för att köpa julgran, lämna kläder till flyktingar, köpa julklappar och protestera mot orättvisor och sånt. Inte för att be om en suntanspraystudio. Det kan inte vara så att vi, 2015, inte kommit på bättre tankar, efter alla år med subventionerade cupcakebutiker (de är alla nedlagda nu), nagelstudios och hårborttagningstudios. Jag tycker att det är bra med starta eget-bidrag, men det måste väl ändå finnas någon måtta. Någon slags behovsprövning. Eller?
Jag tänker på vad en väninnas arbetslagscoach sa någon gång, vi har både skrattat åt det men också insett sanningen i det: ”Varje nej ger plats för ett ja.” Tänk om starta eget-bidragsgivarna hade sagt nej till nagelstudios och suntanspraystudios och sagt något i stil med: ”Det verkar som att du vill jobba med människor? Du vet, han Bert Karlsson, vi ser en viss överetablering av honom just nu i Sverige, eller det har vi gjort i många, många år nu, men just nu har det nått en ohållbar nivå, så vi tänker att vi kan stötta dig i att starta ett boende för nyanlända, dels för att det finns ett behov av det och dels för att vi vill se en spridning på den här ’marknaden’ som det ju faktiskt har blivit, men ändå. Vad tycker du?” Och nagelstudio-tjejen (som det uteslutande är) trummar en virvel med sina långa julpyntade nagelskulpterade naglar och utbrister i ett ”Tjoho, nu kan jag kryssa i rutan ’vill göra något gott för mänskligheten’ på ansökningsblanketten, tjoho!”
Ja, och jag kan återgå till att fördjupa mig i manglande, botanik och husbygge. Vila i att det löser sig därute. Fast kofoten, den låter jag ligga kvar där jag la den. Under kudden. Beredd. Som en rädd amerikan.
