Jag och femåringens pappa har försökt att kämpa emot. Men när det stod TURTLE präntat med sneda bokstäver högst upp på önskelistan så veknade i alla fall mormors hjärta. Och när femåringen hade blivit lovad att han fick köpa vad han ville för sin lilla veckopeng på loppisen, ja – då blev det en Spindelmannen-figur med svällande muskler. 

Förra hösten önskade sig min femåring mest av allt ett par fingervantar. Rosa fingervantar. Och jag åkte till affären och köpte de rosa fingervantarna, plus ett par i blått eftersom vantar alltid försvinner. I några dagar var femåringen överlycklig varje morgon när han fick sätta på sig de rosa fingervantarna när vi skulle cykla till förskolan, men en morgon ville han plötsligt inte ha dem längre. Då skulle det vara de blå. Varför, frågade jag. ”De stora killarna säger att det är tjejvantar”, blev svaret. 

Kanske läser jag in för mycket i de här figurerna eller i de blå fingervantarna, men det är något som gör ont. De blir symboler för de snäva roller som pojkar tillåts ha. 

Genusarbetet i förskolor och skolor har, av förklarliga skäl, framför allt handlat om att befria och stärka flickorna. De ska tillåtas att synas och höras. De ska befrias från skadliga kroppsideal och tvånget att vara söta och tillmötesgående duktiga flickor som tar ansvar för allt och alla. Självklart ska det vara så. Det är viktigt. Och där har vi kommit en bit på vägen. I dag tror jag faktiskt inte att de stora killarna på min sons förskola skulle säga till en tjej att hon inte kan ha blå fingervantar, för att ta ett banalt men ändå tydligt exempel. 

Men pojkarna då, när ska de befrias? När ska Turtle-dockans kroppsideal och våldsromantisering ifrågasättas på samma sätt som Barbie-dockornas smala midjor, svallande hår och klackanpassade fötter? När ska det bli lika självklart att en kille kan klä sig i glitter och sjunga schlagers på förskolan som att han springer runt med en pinne på gården och skriker pang, pang? Och när ska det skapas föräldrauppror mot vapenleksaker på samma sätt som mot högklackade barnskor i Coops sortiment?

Tidigt, alldeles för tidigt, får våra barn lära sig att tjejer är tjejer och killar är killar.  De negativa konsekvenserna för tjejer och kvinnor har vi länge varit smärtsamt medvetna om.  Lägre lön, deltid på jobbet, mer än heltid hemma, glastak i karriären och sämre hälsa. Och visst har vi hela tiden vetat att även pojkarna drabbas när vi inte är fria att välja våra egna liv. Nu ser vi det tydligt. Sämre resultat i skolan, högre ungdomsarbetslöshet, större risk för våldsbrott (inte konstigt med tanke på turtle-idealet), alkoholism och självmord. Visst, männen har visserligen större chans att bli chefer men de blir också ensamma, ensamma trots att de kan befinna sig mitt i en familj, eftersom de aldrig fick chansen att utveckla en nära och trygg relation med sina barn. Bara en fjärdedel av föräldradagarna tas ut av papporna. Och var fjärde pappa i dagens Sverige har inte tagit ut en enda föräldradag under barnets första två år. 

Det är dags att befria även pojkarna. Och det är inget som föräldrarna klarar av att göra helt på egen hand. Genuspedagogerna måste tillbaka in i förskolan och precis som de studerar hur de låter pojkar ta mer plats än flickor ska de studera hur förskolans personal låter våldslekar och hårda ord lättare passera bland pojkarna än bland flickorna. Utan befriade pojkar, som får tillgång till alla sina sidor, kommer vi aldrig att få den jämställdhet som vi strävar efter.