För mig kändes det i alla fall rätt. Jag är ganska exakt 100 mil norr om Stockholm för att få annat att tänka på än min precisa separation och samtidigt slippa skriva om gatufolket, missbrukarna, de hemlösa.

I skrivande stund den 6 juli har det nu gått 22 dagar sedan jag och min fästmö gick skilda vägar, jättetråkigt nog, men en annan börjar smått kunna äta igen och det är ju bra. 

Passar så klart på att så här på vischan i sorgen sätta händerna på något jag aldrig tidigare gjort, nämligen glasstillverkning på ett konditori. Det gäller att pröva så mycket som möjligt i livet när orken finns. ”Kom ihåg det” skulle Pippi sagt!

Här i Piteåtrakten vilar även ett annat tempo än i stressade Tokholmen och folk stannar gärna upp då man tilltalar dem glatt. Då tycker jag mig se en ärligare glädje än i storstan.

Sen har vi ju den stora skillnaden nu i juli. Nämligen ljuset, för här är det ljust dygnet runt nu.

Kommer testa palt när magen blivit bättre. Min sjuka lever har blivit sjukare och ingen medicin i sikte då den nya medicinen är jättedyr för landstinget, så det är endast de som redan fått levercancer eller skrumplever som får nya medicinen. Så då är det väl min tur snart.

Precis som i Stockholm rycks jag med i tempot där jag befinner mig och det känns och märks till och med i tangentbordet. Ju mindre myrstack ju saktare tempo. Alltså en för stunden väl vald plats. Stockholm håller på att balla ur då tempot hela tiden ökar.

Att jag hittade hit beror på att jag hjälpte en familj häruppe att hitta sin missbrukande hemlösa släkting bland gatufolket nere i stan.

Men tågresan upp, det var ingen barnlek. En 6-bädds­kupé där en snarkade, en knaprade hårt godis hela natten och en lyste med en ficklampa stup i kvarten. Ingen luft, bara svett i 100 mil. Och när jag skulle till toa hittade jag inte tillbaka till hytten. Helt galet för jag hade glömt glasögonen när jag skulle gå på WC.

Fick helt enkelt be konduktören om hjälp – haha, man börjar bli lite äldre.

Sista biten kom en bil och hämtade mig.

Så här sitter jag nu i Piteåtrakten och sakta skriver.

Ni skulle bara se alla jättehus här som är jättebilliga.
Många hus står även och förfaller. Jag dreglar av tankar och kliar mig i huvudet, tänk om det fanns så många stora tomma halvbevarade hus i Stockholm. Finns fan inte på kartan!

Så har vi trots avbefolkningen i landsbygden entreprenörer som driver små diversebutiker. Att de går runt är ofattbart.

Varför inte se till att det kommer upp folk hit som kan få lite nytt liv i bygden? Det skulle behövas och skulle faktiskt vara nyttigt för hela landet. Då kommer det snart pluppa upp nya entreprenörer och bygden skulle blomstra. Det är jag fullkomligt övertygad om. Det är så fint här och läkande för såren. Myggorna plågar mig inte! De gillar inte mitt sjuka blod, ha ha ha, vicken tur jag har mitt upp i bedrövelsen. Myggorna vägrar att sätta sig på mig.

Du som har friska idéer! Satsa på glesbygden och hoppas att flera sedan kommer efter.

Jag ser spår efter hur det än gång i tiden blomstrade här så varför skulle de inte kunna blomstra igen. Precis som sårade, vissnande jag.