Men om jag själv skulle skriva en klagovisa skulle den inte handla om avhoppade kulturchefer. Jag tänker att de reder sig. De faller ganska mjukt, med ny lön och nya projektpengar till alla sina kreativa idéer.

Det är värre för själva grenen de faller från och för trädet som de sitter på. Trädet står där det står och går inte att rycka upp med rötterna hur som helst. Att kulturchefer inte trivs är en sak. Att utövare och skapare och konst och kultur har svårt att överleva är ett större och allvarligare problem. Det påverkar inte bara kulturskaparna själva – utan alla oss som inbillar oss att livet består av något mer än vinstvarningar, räntechocker och aktieutdelningar. Vi ska inte behöva resa bort för att kunna ta del av ett levande, spännande, utmanande, varierande och intressant kulturutbud. Vi har rätt till det, på platsen där vi bor, lever och arbetar.

Så vi flytt int’. Vi kämpar på. Vi gräver i den näringsfattiga jord där vi står. De senaste veckorna har jag varit på både kulturting och konstdialog. Vi är alltid där, vi från det fria kulturlivet. Mangrant. Vi ställer upp. Livrädda att bli av med våra små bidrag. Vi vill visa oss samarbetsvilliga. Så vi sitter där, i nåt kulturhus, en av de soligaste lördagarna och pratar, pratar,  pratar. Mestadels med varandra, eftersom politikerna inte behagar dyka upp. Vi lyssnar på nån ännu inte avhoppad kulturchef som berättar hur bra allt är. 

Vi knyter näven i fickan. Vi lyssnar på en föreläsare som berättar om ett jättecoolt projekt i Glasgow eller Stockholm. Vi lyssnar på en kommunal tjänsteman som har varit i Berlin och studerat kulturella och kreativa näringar. Vi förstår att han tycker att det är bättre där, i Berlin. Vi är böjda att hålla med. Vi funderar på hur vi kan bli lite coolare. Vi funderar över om vi möjligtvis kan övertala en skotsk curator att komma hit i tre månader och göra ett konstnärligt projekt som involverar boende i ett utsatt område, nyanlända och barn mellan sex och åtta år för en sisådär 10 000 inklusive moms?

Vi inser att det är lönlöst. Så vi gör det själva, så gott vi kan. Vi lånar Viktors farsas arbetskamrats släpkärra för att hämta tio lastpallar som vi tiggt till oss av Bosses bygg & entreprenad. Vi jobbar dag och natt. Vi vänder ut och in på oss själva. Vi övertalar Loney Dear att sänka sitt gage med cirka 85 procent.

Vi tycker att det blir rätt bra! Vi sträcker på oss. Yes we can! Sen ser vi vår kulturchef på tv, han pratar om … nej, inte om oss. Han pratar om att det är bättre i Berlin och att det gäller att få politikerna att inse det. Att Jönköping skulle kunna vara som Berlin! Om vi bara la manken till.

Nu blir vi förbannade. Vi mobiliserar! Vi organiserar oss! Vi samlar styrkorna! Nu jävlar. Vi blir inbjudna till en kulturnämnd. Vi får prata med politikerna! Vi har så mycket att säga att vi pratar jättesnabbt men vi vill inte skrämma dem genom att vara rabiata kulturarbetare så samtidigt ler vi jättemycket. We come in peace!

Vi är nöjda. Visst såg det ut som att de lyssnade?
De ska ringa, säger dom.
Vi väntar. Och väntar.
Sen kommer det ett mejl. Det är en inbjudan. Till en jättespännande föreläsning med den hippa kulturkonsulten som rott hem inte mindre än fem kulturhuvudstadsansökningar, inklusive den till Berlin.

Vi drabbas av en känsla av yrsel och matthet. Vi känner oss plötsligt väldigt trötta. Någon, oklart vem, vill uppenbarligen säga oss något? Kanske ”få fart” på oss? Få oss att ”lyfta blicken”?

Vi lägger oss ner på golvet i vår skitiga replokal och stirrar upp i taket. Betongen är sprucken och det regnar in på ett par ställen. Det påminner lite om Berlin.