Sedan kom avslöjandet om de isolerade barnen. Ekots granskning visar att barn så små som nio, tio år stängts in och isolerats inom ramen för Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Barn som, om de haft förmånen att leva helt vanliga barnaliv, just skulle ha tagit sommarlov från tredje och fjärde klass.

Veckan avslutades med besked om friande dom för samtliga av de fyra män som misstänkts för att ha gruppvåldtagit en ensam kvinna ombord på en studentkryssning. Innan någon tänker att åtminstone detta sistnämnda är något som drabbat ungdomar över myndighetsålder måste jag påminna om att samma reglering, denna vår sexualbrottslag som mycket sällan förmår skydda vuxna offer, är densamma som förväntas tillvarata rätten också för barn mellan 15 och 18 år.

Men, tillfälliga uppehållstillstånd och splittrade familjer till trots, isolering i statlig regi, lagar utformade för vuxna att tillämpa när barn behöver dem som mest – bortsett från allt detta – allra sorgligast måste ju ändå vara det faktum att Sverige omöjligt kommer att kunna göra barnkonventionen till lag.

Minns ni början av den här våren? Bort med allt tungt och mörkt som är nu! Fokusera på bättre tider. Jag tänker tiden omkring mars 2016, just då Barnrättighetsutredningen på uppdrag av regeringen lämnade sitt förslag om inkorporering av barnkonventionen. Aldrig tidigare har väl något så pass radikalt föregåtts av dylika hejarop från allmänhet, media, och inte minst politiker. För den som följde debatten i riksdag och press, var det nästan svårt att tänka sig något mer självklart än att låta omvandla en lång och omfattande rättighetskatalog, innefattande alla tänkbara rättsliga aspekter av en ung människas liv, till svensk lagtext. Beslutet har kallats en seger för svensk barnrätt.

Men det är knappast i något segerrus vi befinner oss nu. Hur ska den tidiga vårens triumf tolkas i ljuset av försommarens mörker? Går det att förstå det hela som att viss barnrättslig förlust tar ut tidigare vinst? Plus och sen minus ger status quo? Ingen skada skedd alltså, och vi har ju fortfarande barnkonventionen. Ja, det är precis så jag är rädd att många, inte minst politiker, resonerar.

För det går inte att både vara ett land som vill lagstifta om att låta barn leva i ovisshet, åtskilda från sina föräldrar, som isolerar dem i brist på bättre sätt att tillgodose deras behov, eller som tillämpar en lagtext som inte kan sägas ge fullgott skydd för barn mellan 15 och 18 år – och som samtidigt säger nej till en inkorporering av barnkonventionen. Riksdagen är inte dummare än så. De förstår det och har följaktligen sagt ja till det sistnämnda. För hur ska mars månads beslut om att låta barnkonventionen bli svensk lag, annars förstås i ljuset av att Sverige ägnat resterande del av våren åt att bryta mot flertalet av dess artiklar? På det här sättet riskerar den svenska barnkonventionesvurmen att, inte fungera som en motsättning till den barnrättsliga praktik som just nu tillämpas, utan som en förutsättning.

Lag eller ej, redan i dag, alltsedan ratificeringen år 1990 är Sverige bunden att följa den. Därtill har vi lagar, ett flertal, som syftar till att skydda bland annat barn som söker asyl i Sverige, barn som befinner sig i samhällsvård, eller barn som utsätts för olika typer av brott. Varför är detta otillräckligt? Saknas lagtext eller respekt för den? Saknas artiklar eller viljan att tillämpa dem?

FN:s barnrättskommitté är det organ som granskar staternas efterlevnad av konventionen. Under de senaste åren har Sverige mottagit kritik både för sin hantering av asylsökande barns rätt, för isolering av barn, och för otillräckligt skydd av barn mellan 15 och 18 år som utsatts för sexualbrott.

Barnkonventionen är ett fantastiskt dokument, men i slutändan är det inte lag- eller konventionstext det kommer an på i ett land som Sverige – det är hur den tillämpas. Varje dag är en dag att uppfylla barnkonventionens artiklar. Men saknas viljan är den bara ett utmärkt alibi.

Det finns inget modigt eller progressivt i att inkorporera en konventionstext som inte omsätts i praktiken. Vad som däremot vore det, vore politiker som stod upp och sa ”Det blir ingen barnkonvention, för vi i Sverige kan inte uppfylla dess artiklar”. Då hade vi åtminstone haft ett ärligt mål att arbeta mot. För som det nu ser ut är vi inte hälften så bra på barnrätt, som på det konststycke som går ut på att lyckas upprätthålla den bilden, samtidigt som vi sänder barn rakt ut i döden på medelhavet.

Jag önskar vi kunde prata om barns rätt som det sprängstoff det egentligen är – utkrävbara rättigheter som, om de tillämpas, hotar att sätta såväl ekonomiska intressen som politiska vindar och strategier ur spel.